FEMTONDE KAPITLET.
Kriget i Sunion.
- Julianus var visserligen en stor fältherre, sade Annæus Domitius till sin vän Olympiodoros, medan de lågo till bords i ett präktigt tält, uppslaget på en av Sunions kullar i mitten av ett vidsträckt läger; onekligen var han en fältherre, som varken stod tillbaka för Alexander eller Cesar, men det fanns likväl ett huvudstycke i krigskonsten, som han ej begrep.
- Det att taga stryk av fienden, hålla god min och hava stark matlust, sade Olympiodoros.
- Du faller mig i talet, sade Annæus Domitius, jag finner mig nödsakad att tysta din tunga med en bägare av den yppersta falern … Skål, min trogne vän, mina krigares Tyrtäos och min egen Homeros! Det var emellertid icke det stycket, varom jag ville tala, ehuru även det har sin vikt och bör vara till punkt och pricka inhämtat av en verklig fältherre. Jag menade den del av krigskonsten, som handlar om att förljuva krigets mödor med ett gott bord. Min vän, vad tycker du om sugfisken? Är han icke ypperlig?
- Gudomlig, vid Zeus, och såsen som ett konstverk, härligare än den efesiska Artemis' forna tempel.
- Olympiodoros, det är en gammal egyptisk fördom att kalla en sugfisk gudomlig. Sådana fördomar borde du hava övervunnit, sedan själva egyptierna övervunnit dem och förvandlat sig till de frommaste kristianer i världen. Jag tycker icke heller om, att du svär vid gamle Zeus. Låt gubben vara i fred—han lär nu i alla fall hava övergivit oss och flyttat till hyperboréerna. Dina hedniska eder såra mitt öra, Olympiodoros. Du förgäter, att jag numera ej endast är katekumen, utan döpt och invigd i alla min tros hemligheter. Min fromma, ädla Eusebia, som övervann mina sista tvivel och förde mig med hull och hår i sanningens armar! Jag kan icke nog prisa moirorna och Hymen … det vill säga: icke nog förbanna moirorna och Hymen, men prisa Försynen och alla goda helgon, som skänkte mig en sådan maka. Nu, min vän, fortfor prokonsuln, då en slav inträdde med stekt fågel på ett silverfat, nu en bit fågel och än en bägare falern, därefter en anspråkslös efterrätt … min bäste pastejbagare har sjuknat under fältlivets omak … sedan följer du mig, då jag synar förposterna. Min hävdatecknare bör aldrig lämna min sida. Olympiodoros, jag hoppas, att du medtagit tillräckligt papyrus för att utförligt skildra mina bragder?
- Ah, sade Olympiodoros, prisa du gudarne eller, om du hellre vill, dina trasiga apostlar och helgon, att du fått en så ojämförlig historieskrivare som atenaren Olympiodoros. Se här, fortfor f. d. epigramförfattaren, numera hävdatecknaren, i det han ur bältet framtog några hoprullade pappersblad, medan du spisar din fågel—som, oss emellan sagt, är något seg—och avvaktar pastejen, vill jag uppläsa det färskaste kapitlet: det om de båda sista dagarnes krigstilldragelser. Det är en anrättning, min vän, som endast kan jämföras med gudarnes ambrosia. Njut nu med fulla drag!
- Nej, nej, icke nu, min vän. Vad du hunnit skriva är naturligtvis endast ett utkast. Sæpe vertere stylum heter det bland oss romare. Jag menar, att du ännu icke hunnit glätta ditt opus.
- Bah, till dylikt hantverksarbete nedlåter sig aldrig Olympiodoros. Hans verk äro fullkomliga från födseln och tarva icke tvättbaljan. Kurtius' färger, då han skildrar Alexanders tåg mot Persien, äro utan tvivel bleka mot de färger, med vilka jag målar Annæus Domitius' tåg mot Sunion. Forntidens hävdatecknare snarare mejslade än de målade. Det är blott vi, som förstå att åt historien förläna glansen av alla himmelens och jordens färger. Du skulle höra, huru jag skildrar dina truppers tåg, huru de ringlande stiga uppför bergen, medan deras vapen återkasta solens strålar, huru de nedstiga i dalarnes skuggor och fördela sig där, för att i skilda strålar genombryta bergpassen, och ånyo förena sig i en fruktansvärd slagordning. Vidare måste du höra och beundra, då jag skildrar den nästförflutna natten … det var en härlig natt, min vän …