- Och sedan vi återvänt från förposterna, torde allt vara i ordning till en förnyad bekantskap med ett någorlunda drägligt bad. O, Korintos, vad jag saknar dig och dina ypperliga termer! Skada, att man icke kan medföra dem på fälttåget … Än en skål! För Karmides' minne!
- För Karmides! Han var på senare tider stadgad och tråkig. Men icke förty … döden försonar allt, och helst en sådan död … Leve i alla tider hans skugga!
- Drickom även för hans sköna änka!
- Jag har åtagit mig att trösta henne, sade Olympiodoros, så snart hon blott har kommit i våra händer. Allt beror av din seger, min ädle fältherre. Således en och samma skål för Karmides' skugga, för hans änka och för din seger, som är förspelet till min egen!
- Tyvärr, min vän, det lönar föga att trösta änkan. Hennes gyllene behag äro på väg att vinnas av en annan …
- Vad säger du?
- Hennes myntade behag, tillika med de omyntade, som ligga i hus och trädgårdar, hava funnit en väldig friare, som är värdigare än du att njuta dem …
- Prokonsul, tala icke i gåtor! I dag är jag Davus och icke Oedipus.
Vad menar du? Vem är friaren?
- Kyrkan.—Jag förstår ej din fördömda kristianska rotvälska. Vem är kyrkan? Förbannelse över den friaren, vem han är!
- Olycklige hedning, du har således icke en aning om det högsta och märkvärdigaste, som finnes på jorden.