- Väl, sade novatianen, i det han närmade sig, vi hava då rätt fattat ert uppsåt. Jag är sänd av vår hövding för att höra, vad I haven att säga oss.
- Vi vilja tala med den högste befälhavaren själv, och icke med en underordnad, förklarade Petros.
- Han skall komma, då ert rytteri fått befallning att göra halt, och då er egen högste befälhavare infunnit sig för att möta honom.
- Detta är höga anspråk av ett upprorshuvud, som, innan solen gått ned, skall vara i mitt våld. Jag vill då tala till folket själv, och det skall höra min röst, sade Petros, i det han åter satte sin häst i gång.
Novatianen fattade hästens tyglar och tvang honom stanna.
- Vad vill du oss? sporde han. Rid icke närmare, ty det kunde varda din död.
- I skullen då våga att döda en underhandlare? Det vore er värdigt, I föraktliga upprorsmän. Men ditt hot skrämmer mig icke. Jag kommer i vår herres och kejsares, det heliga majestätets namn för att tillförsäkra förlåtelse och glömska åt envar av eder, som i denna sista stund vill nedlägga vapen och återvända till sitt hem för att leva i lugn och laglydnad under de överhetspersoner och herdar, som kejsaren över er täckes tillsätta. Från denna nåd och förlåtelse äro endast sådana som du och dina likar, det vill säga hopens uppviglare och anförare, uteslutna. Släpp tyglarne, man, eller avhänder du dig genom din våldsamhet underhandlarens rätt och pliktar med livet. Vi äro här två mot en.
Novatianen släppte hästens tyglar och sade:
- Underhandlingen är då ändad. Vi förkasta ert anbud. Återvänden och sägen er befälhavare detta.
- Det är icke med dig vi dagtinga, ej heller är det du, som bestämmer svaret. Det är de förvillade själva, som skola välja mellan döden och den nåd, som endast för dem och icke för dig och dina likar är öppnad.