- Slå dem, slå dem! Förgör dem med svärdsegg, giv dem till spillo, såsom Mose, Herrens tjänare, bjudit haver! Dräp vad anda haver! Skona dem icke!
Under det kampen sålunda rasade på nybyggarnes front, hade Annæus Domitius ridit till sin vänstra flygel och tilldelat den order att angripa de upproriskes flank.
Trumpetstötar ljödo genom de på denna sida till dälden förande passen, och de ryttarskaror, som stodo till prokonsulns förfogande, sprängde i ordnade leder uppför sluttningen emot förhuggningen.
Nybyggarnes kvinnor och barn, som stodo på de otillgängliga höjderna i bakgrunden, uppgåvo ett samfällt rop av häpnad, när denne hitintills osynlige fiende plötsligt uppenbarade sig i den förfärande anblicken av ett våldsamt rytteriangrepp, mot vilket varje hinder syntes vanmäktigt.
Denna ryttarskara hade till sitt utseende intet utom fälttecknen—de gyllene örnarne—som påminde om romerska hästfolket i förflutna tider. De barbenta, med lätta harnesk, prydliga hjälmar och korta svärd utrustade ryttarne voro förvandlade till skepnader, höljda från topp till tå i en vidunderlig järndräkt. Det var dessa »järnpelare» —så kallades de—av vilka Rom numera, under krigskonstens allt större förfall, väntade sina segrar i kampen mot perser, göter och allemanner eller mot egna undersåtar. Fotfolket hade endast under Julianus' korta fältherrebana återvunnit sin betydelse för att i andra händer ånyo och för århundraden förlora den.
I dessa »järnpelare» hägrade medeltiden.
De anstormande järnböljorna brötos dock emot förhuggningen, varöver endast några få lyckades sporra sina hästar, medan andra försökte intränga genom dess trånga, slingrande öppningar. Lederna råkade i oordning. Trängsel uppstod. De enskilda ryttare, som kommit över förhuggningen eller fastnat mellan de hopvräkta trädstammarne, sågo sig lämnade utan bistånd. Några av dem lyckades komma tillbaka till de sina; andra dukade under efter en strid, i vilken deras rustningar voro ett fåfängt värn mot de halvnakna men modiga fiender, av vilka de på alla sidor funno sig omgivna.
Annæus Domitius såg med harm utgången av en rörelse, av vilken han väntat sig en kraftig verkan. När han gav befallning till densamma, hade han blivit övertalad därtill av rytteriets befälhavare, en skrytsam och övermodig göt, som försäkrat den med »järnpelarnes» egenskaper obekante prokonsuln, att han, den götiske tribunen, i spetsen för sådana krigare tagit förskansningar, svårtillgängligare än denna. Sedan Annæus Domitius givit luft åt sin harm i en ström av hedniska eder—och detta vid sidan av den rättrogne biskopen—lät han blåsa till återtåg, som verkställdes i god ordning. Rytteriet nedryckte långsamt de dalsänkningar, där det förut varit uppställt, och strax därefter gavs befallning även till det i nybyggarnes front kämpande, utmattade fotfolket att draga sig tillbaka och intaga sin förra ställning. Striden avstannade för ett ögonblick på hela linjen. De återtågande legionärerna hörde bakom sig novatianernas och donatisternas segerrop. Dessa hade efter en halvtimmes blodbad icke förlorat en handsbredd jord till den överlägsne fienden, och medan deras egna förluster voro oansenliga, var bergsluttningen under dem höljd med slagna legionärer.
Striden uppflammade dock snart ånyo. Prokonsulns kärntrupp, två centurior palatiner, hopsamlade från de i Akajas städer spridda besättningarna, skickades att storma förhuggningen och öppna den för rytteriet. En del av det övriga fotfolket drogs ifrån sin ställning gentemot nybyggarnes front för att understödja palatinernas anfall.
De kvarblivna centuriorna hade att hålla sig stilla—vilket de ock behövde efter den blodiga och envisa kamp, som de nyss utstått—såvida icke nybyggarne blottade sin front för att bispringa sin hotade flank. I detta fall skulle legionärerna begagna sig härav och med större utsikt till framgång förnya anfallet på fronten.