- I själva verket förhåller det sig som du säger, men till formen är det annorlunda. Du vet att det redan finnes ett gudlöst parti, särdeles inom senaten, hären och ämbetsmannaklassen, som höjer sin röst emot den sed, att kyrkan emottager gåvor och förläningar. Ropet understödjes här i österlandet av homousianerna och alla andra kättare, emedan det icke är deras utan vår egen rättrogna homoiusianska församling, vilken dessa gåvor och förläningar komma till godo. I västerlandet däremot, där homousianerna äro de starkare, tiga de själve och det är våra egna rättrogna bröder, som där deltaga i ropet. Nog av, kejsar Valens, som är vår kyrkas uppriktige och nitiske vän, förmenar dock, att det ligger någon sanning i skränet. Hans samvete har fasthakat sig vid sådana missförstådda heliga utsagor som den, att Guds rike icke är av denna världen, och dylika. När fördenskull min fromme vän och vördade förman, patriarken Eudoxos, framställde vårt viktiga ärende för honom, ifrågasatte vi aldrig, att kejsaren skulle omedelbart till kyrkan avstå sin rätt, utan att han av nåd ville insätta Krysanteus' oskyldige son till ägare av hans släkts efterlämnade förmögenhet, och endast som ett bevekande skäl för denna vår bön framlade vi för kejsaren det arvsförordnande, i vilket Klemens avstår samma förmögenhet åt kyrkan. Således är Klemens här mellanhanden. Men av denna formsak hota nu Karmides' fränder att begagna sig. De anse, att systerns rätt är tryggad tillika med broderns, och vilja i nödfall vända sig till kejsaren själv för att genomdriva, att Hermione utfår sin andel av arvet.
- Vi förstå deras beräkningar, sade Eufemios. Månne de icke hoppas, att Klemens snart skall dö och Hermione sålunda varda ensam arvtagare, för att hennes rätt till slut skall övergå på fränderna till Karmides, med vilken hon, om också endast några timmar, varit förmäld?
- Utan tvivel är detta deras beräkning.
- Det är en gudlöshet utan like, anmärkte Eufemios.
- Vad som gör saken i någon mån betänklig, fortfor biskopen, är den omständighet, att Klemens är kristian och Hermione ännu står utanför den kristna församlingens gemenskap.
- Min fader, varför gör detta saken betänklg? frågade Eufemios.
- Kejsar Valens är en fiende till kristianska kättare, men visar, stor undfallenhet för den gamla lärans bekännare. Han smickrar sig tyvärr av den falska stoltheten att kunna säga, det han skipar rättvisa lika mellan rättrogna kristianer och hedningar. Jag fruktar fördenskull, att han, blott för att undgå skenet av väld, villigare skall lyssna till Karmides' släktingar, när de förfäkta Hermiones rätt.
- Ah, det är således fördenskull, som du skickar mig till Hermione för att om möjligt förmå henne offentligt övergå till kristna kyrkan?
- Ja. Själv har jag intet hopp om framgång hos Krysanteus' dotter, ty hon hatar mitt ansikte. Du är vältalig, Eufemios, och har en förmåga att insmyga dig i kvinnors gunst. Jag hoppas, att ditt försök skall krönas med framgång, så mycket mer som den ädla Eusebia försäkrar, att Hermione är mogen för nådens anammande.
- Det heter allmänt i Aten, att hon är kristen.