- Visserligen, svarade Eufemios, menar jag detta.
- Försynens vägar, återtog främlingen, äro underbara, och denna svårighet, som för naturliga ögon synes oövervinnelig, är av henne i själva verket undanröjd.
- Vad menar du? Huru har sådant kunnat ske?
- Bland Roms homousianer går ett rykte, att Petros av Aten ingalunda är den stränge homoiusian, som man förmenar. Detta rykte är isynnerhet inom den talrika klassen av fattiga medborgare en orubblig trossats. Han förenar, säga de, ormens list med duvans fromhet. Han bär en mask, som han skall avkasta, så snart han finner, att rätta tiden är inne och kyrkans fördel bjuder det. Vore han ej i sitt hjärta rättrogen, huru skulle då hans böner ägt kraft att uppväcka Simon pelarmannen från de döda? Så spörja varandra de fromme i världsstaden. Det är vår plikt att välja honom, säga de, på det att han må kunna avkasta sin förklädning och därmed lika mycket förödmjuka homoiusion som inför världens ögon upphöja den rättrogna nicænska bekännelsen. Jag talar som folket i Rom talar.
- Men varifrån har detta lögnaktiga rykte kunnat uppkomma? frågade
Eufemios.
- Kalla det icke lögnaktigt, sade främlingen; det är måhända ett andens medel för ett stort ändamål och som sådant heligt. Det finnes till och med skarpsinnigt folk, som tror detta rykte. Nog av, Petros är viss om segern. Ur bägge de stora lägren skola talrika röster tillfalla honom.
- Han måste dock även hava mäktiga motståndare, anmärkte Eufemios.
- Visserligen …
- Och till dessa motståndare räknas utan tvivel kejsar Valentinianus själv och hela hans hov tillika med alla de förnäme i Rom, som följa hovets vink.
- Du misstager dig, sade främlingen.