- Därhän att jag uppoffrar min övertygelse, mina känslor, mina släktförbindelser, alla enskilda plikter och mitt eget liv på lydnadens heliga altar, svarade Eufemios, härnied upprepande ordalagen av den lydnadsed han som präst hade svurit.
- Gott, sade mannen. I gärning skall du bevisa det. Vad tror du om det rykte, som understödjer Petros' sak i Rom? Lägg hjärtat på din tunga, när du svarar!
- Att han själv låtit utsprida det.
- Betvivlar du dess sanningsenlighet?
- Jag vet icke, vad jag skall svara.
- Anser du det möjligt, att Petros skulle kunna övergå till nicæanerna?
- Människan, svarade Eufemios, är i stånd till mycket. Min faders helige namne, klippan, på vilken vår kyrka är byggd, förnekade icke blott homoiusion, utan Kristus själv.
- Vår förman, patriarken Eudoxos, är av samma mening om biskopen av Aten. För Petros är makten det första och homoiusion det andra. Han skall uppoffra sanningen för makten. Han måste göra det, även mot sin vilja, om han vill kvarstanna blott en månad på Roms biskopsstol. Tiberstadens befolkning skall resa sig och förjaga honom, om hon finner, att han svikit henne. Du vet, att redan Konstantius ville hava två biskopar, en för nicæanerna, en annan för homoiusianerna i Rom. Folket svarade honom med ropet: en Gud och en biskop!
- Det är sant, sade Eufemios med en suck. Omständigheternas makt skall nödga Petros till ett avfall. Detta är en upprörande, förfärlig tanke.
- Och därmed har den rättrogna kyrkan lidit en outplånlig skymf, fortfor den utskickade.