Eufemios teg och suckade ånyo.
- Eftervärlden, fortfor den utskickade, skall när det skett, som bör ske, äga en fläcklös, ren och strålande hågkomst av en sin störste son. Han skall högtidligt tillerkännas helgonglorian …
- Säger du detta? inföll Eufemios livligt. Prisad vare Eudoxos, som beslutit detta! Men det är likväl endast en gärd av rättvist erkännande. Petros skall med ära hälsas i helgonens krets.
- Det beror av dig, om hans minne skall brännmärkas med avfallets vanärande stämpel eller upplysa alla kommande tider med strålarne av sin helgonglans.
- Det beror ej av mig. Jag har blott ett att göra: jag måste lyda.
- Du sade sant. Du uppfattar din plikt. Men lydnaden bör vara dig mindre tung, när du betänker, att du härigenom sparar kyrkan ett nederlag, räddar din fader biskopens själ och förhärligar hans namn.
- Lydnaden bör vara mig mindre tung, upprepade Eufemios.
- Det är således avgjort, och kyrkan kan lita på dig.
- Ske Guds vilja!
- Det nödvändiga måste ske snart.