- Du vet, att mina mödor att övertyga henne om dopets verkliga natur buro inga frukter …
- Jag vet det.
- Vi ville då lämna henne rättighet att tänka vad helst hon behagade därom och sökte endast övertala henne emottaga dopet i den församlade menighetens närvaro, med frihet för henne att anse det som blott en ceremoni.
- Jag vet det.
- Hon tillbakavisade även detta mitt förslag. Jag märkte över huvud, att hon hade förlorat allt förtroende till min person och all aktning för mina läror, sedan vi haft ett samtal om den rätta betydelsen av Kristus' sändning. Jag sökte göra för henne fattligt, att Gud igenom Kristus har gjort det för människan möjligt att lösrycka sig ur djävulens våld, och att människosläktet således före Kristus' ankomst var hemfallet åt mörkrets furste. Hon tillbakavisade denna lära med filosofisk spotskhet, förklarande det vara en ovärdig lära, hädisk både emot Gud och förnuftet. Det var under dessa dagar i hennes lynne en märkvärdig blandning av hårdnackenhet och självförtroende, ödmjukhet och vemod. Hennes ögon lyste och hennes mun smålog, liksom av hänförelse, när hon talade om Frälsaren; hon välsignade hans namn och kysste hans kors, men ville likväl icke anamma de läror, som kyrkans fäder, ingivna av den Helige Ande, uppbyggt på hans evangelisters och apostlars grund. Du vet, att jag troget följt den helige Paulus' och din egen varning att vakta mig för filosofien. Jag kunde därför icke byta ord med henne. Vad var då att göra annat än att draga mig tillbaka och överlämna den villfarande kvinnan åt den ädla Eusebias systerliga kärlek?
- Jag vet allt detta, sade Petros otåligt. Nu till saken!
- Fader, sade Eufemios, jag påminner dig om detta, icke för att fresta ditt tålamod, utan för att från mitt huvud vältra skulden för den sorgliga, jag må säga förskräckliga och alldeles oväntade utgången av våra bemödanden …
- Vad har då hänt? utbrast Petros med oron synbart målad på sitt askgrå ansikte.
- Din opasshighet, som med Guds hjälp snart skall vara hävd, har hindrat dig att, som du önskade, själv deltaga i denna sorgliga förrättning. Vi voro på utsatt tid samlade i storkyrkan, och det dröjde icke länge innan Eusebias vagn stannade utanför portalen. Hermione ledsagade henne. Det hade kostat Eusebia mycket besvär att övertala Hermione deltaga i den föreslagna färden, och kusken körde liksom endast händelsevis till kyrkan. Regnet började just nu falla, och denna omständighet understödde Eusebia, när hon föreslog Hermione att söka skydd i den för tillfället öppna, men tomma kyrkan, där de då tillika kunde förrätta sin bön.
- Vidare, vidare! utbrast biskopen och fattade den bredvid honom stående bägaren, vari hans läkare hade tillrett åt honom en med kryddor mängd läskedryck. Men han släppte bägaren åter och sade: