- Hon dignade till golvet, blodet forsade ur hennes sår, alla stodo häpna och villrådiga omkring henne, och när vi äntligen sansat oss och skyndade att kvarhålla den flyende livsgnistan, var hon redan borta. Fader, Hermione tillhör icke mer de levandes antal.
Några ögonblicks tystnad följde på dessa ord. Biskopen var synbarligen försjunken i oroande tankar.
- En bedrövlig tilldragelse, sade han, som kommer att väcka obehagligt uppseende och utan tvivel skall nyttjas av mina fiender till min skada. De skola bära saken till de båda kejsarnes öron och ställa den i förbindelse med arvsfrågan. Att dölja händelsen låter sig icke göra. Eufemios, återvänd till din kammare och uppsätt genast med all den klokhet, varav du är mäktig, en berättelse om förloppet, vilken skall sändas till patriarken Eudoxos och genom honom meddelas kejsaren. Du skall vid händelsens förklaring utgå från den synpunkt, att de båda syskonen Klemens och Hermione haft från mödernet ärftliga anlag till vansinne; att denna sjukdom hos brodern längesedan kommit till öppet utbrott, men hos systern framstått blott i spridda yttringar, av vilka självmordet var den sista och tyvärr alldeles oväntade. Denna uppfattning är min egen, och jag anser den väl grundad. Framhåll även, att Hermione frivilligt gick till dopet, tvärtemot vad illvilliga rykten företagit sig att utsprida. Av hennes uppförande under dopförrättningen kan man ingalunda draga den slutsats, att min åsikt härutinnan är oriktig. Hon älskade redan Kristus för högt, för att icke efterlängta den nådehandling, varom här är fråga, och i vilken det stod henne fritt att inlägga den betydelse hon ville. Tidigt i morgon skall denna berättelse vara färdig för att omedelbart därefter avskickas till Konstantinopel. Gå nu till ditt värv!
Eufemios kastade ännu en skygg, men granskande blick på Petros' ansikte, där sinnesrörelsen över den timade händelsen icke förmått uppjaga den svagaste rodnad. Presbytern bugade djupt och avlägsnade sig.
En kort stund efter detta samtal var biskopens tillstånd så betänkligt, att läkaren ånyo måste efterskickas. Kylan, som Petros kände i ben och armar, utbredde sig mer och mer genom hans lemmar. Läkaren använde fruktlöst uppvärmande drycker och starka gnidningar. Prästerna, som bodde i palatset, samlade sig omkring sin förman och ägnade honom alla möjliga omsorger. Ivrigast bland dem alla var Eufemios. Läkaren försäkrade emellertid, att ingen fara var för handen. Den sjuke trodde så även och skulle trott det, även om hela världen försäkrat motsatsen, ty han ville leva och ansåg för orimligt, att han skulle dö nu, då han stod vid slutpunkten av sina lyckligt genomförda planer och var färdig att gripa den romerska krumstaven, som i hans hand skulle förvandlas till en härskarespira över världen.
Han anade icke, att de fientliga element, som småningom blandade sig med blodet i hans ådror, voro ingenting annat än några droppar av samma saft, med vilken han hade sänkt sin köttslige fader, Simon, kallad pelarhelgonet, i den dödslika dvala, ur vilken han sedan medelst ett glödgat järn halp honom till livet.
Eufemios hade visat sig vara en lydig son av kyrkan. Lydnaden skulle endast varit ofullkomhig och till ingen nytta, om det varit hans mening att uppväcka Petros från de döda, liksom denne uppväckte Simon.
Mitt under dessa omsorger, som ägnades biskopens person, anmäldes det, att från Rom anlänt ett sändeskap, som önskade företräde. Denna underrättelse åstadkom en underbar verkan på Petros; hans ansikte livades, han kände blodet strömma med återvunnen värme i sina ådror. Han befallde, att man skulle flytta honom från studerkammaren till emottagningsrummet, och tillkännagav, vilka av hans präster skulle vara omkring hans person, och huru sändeskapet skulle emottagas, när det ankommit till biskopliga palatset.
En timme därefter öppnades palatsets dörrar för beskickningen, som utgjordes av präster och förnäma lekmän, bland vilka en senator, alla i lysande ämbetsdräkter.
Efter ett långt hälsnings- och lyckönskningstal överlämnade dess ordförande församlingens kallelsebrev till Petros att emottaga det ämbete, till vilket hennes vid biskopsvalet tillkännagivna vilja hade korat honom.