Vid skenet av den närmade lampan betraktade Petros sin bild i spegeln och bävade tillbaka som för åsynen av ett spöke. Hans ansiktshy skiftade i blått, och dragen voro så slappa, att han icke igenkände sig själv. En plötslig tanke på döden uppsteg i hans själ och kom de nerver, som ännu icke domnat, att darra av förskräckelse. Han sökte kväva denna tanke. Att dö nu, då hans levnad egentligen skulle börja —det vore ju en orimlighet, ett grymt hån av ödet, en oförnuftig lek av det gudomliga förnuftet, således en omöjlighet.
Petros lät tillkalla läkaren, som befann sig i palatset. När denne efter de föreskrifter Hippokrates och Galenus givit började en ny prövning av den lidandes tillstånd, vilade Petros' öga med ångest på hans ansikte för att utröna hans verkliga tanke om sjukdomens beskaffenhet och utgång.
Eskulapen teg, men såg överraskad och bekymrad ut. Han hade icke i sina böcker läst om något fall, som liknade detta. Men han tvivlade numera icke ett ögonblick, att den sjuke gick en hastig upplösning till mötes.
Petros läste allt detta i hans ansikte, och dödsångesten återvände för att kämpa med viljan att leva och med tvivel om möjligheten att dö i en sådan stund.
I detta ögonblick inträdde Klemens i studerkammaren. Han stannade och tycktes med svårighet igenkänna Petros. Men när han övertygat sig, att denna döden liknande skepnad var hans fosterfaders, kastade han sig till hans fötter, omfattade hans knän och utbrast i höga klagorop.
Läkaren och Eufemios skyndade att avlägsna den olycklige ynglingen, vars uppförande synbarligen ökade Petros' oro. Därefter avkläddes den sjuke och lades i säng. Han försökte tillkännagiva, att han icke ville det, men hans tunga var förlamad och hans käkar blytunga och orörliga. De i palatset boende prästerna erhöllo en timme därefter genom Eufemios underrättelse om biskopens högst betänkliga tillstånd. De samlades kring hans säng och vidtogo, sedan läkaren underrättat dem, att biskopens död var nära förestående, de högtidliga anordningar, som voro brukliga vid döendes läger. Vaxljus tändes, de församlade knäböjde, och Eufemios började med andäktig röst uppläsa de övliga dödsbönerna. Petros såg och hörde ännu vad som föregick omkring honom, men kunde endast med blicken uttrycka den harm, han kände över tillställningen. När man lade hans armar korsvis över bröstet, försökte han, ehuru förgäves, att draga dem tillbaka. Men när han slutligen kände, huru iskylan inträngde i hans bröst och nalkades hans hjärta, sammanträngdes hans medvetande, så länge det ännu var verksamt, i känslan av dödens oundvikliga annalkande och viljans oförmåga att hejda den. Ödets lek, om oförnuftig eller icke, var en verklighet. Det hade förlamat hans fot, sedan det fört honom till Petrus' tron, förlamat hans hand, sedan det samlat världens tyglar i henne.
Än några ögonblick av självmedvetet liv, varunder inbillningskraften framtrollade bilder av Simon pelarmannen och av flaskan, varmed han hade försänkts i den dödlika dvalan—än en tanke, en bitter och förfärlig, framkallad just av detta inbillningsspel, en tanke på medtävlarnes anslag, på gift och dvaldrycker—och det sista tecknet av liv var försvunnet. Petros låg som ett lik med stelnade lemmar och slocknade ögon. Läkaren lade handen på hans hjärta och förklarade honom död.
Det var Eufemios, som nu lutade sig över den döde och tillslöt hans ögon.
Två dagar därefter skred ett högtidligt liktåg till storkyrkan, i vars gravvalv den homoiusianske biskopen nedsänktes. Om någon under den följande natten låtit öppna blykistan, vari han var lagd, och borrat ett glödgat järn i hans kött, skulle världen måhända bevittnat en ny uppståndelse ifrån de döda.
Patriarken Eudoxos och den medtävlare om romerska biskopsstolen, som genom Petros' död kommit i besittning av densamma, voro båda eniga om att förklara honom för helgon. Föremål för de troendes dyrkan och förespråkare för deras böner, är han antecknad i helgonens skara under namnet den helige Petros av Aten.