- Slutad, högärevördige fader, svarade denne, i det han tillsnörde pungen, i vilken han nedlagt de räknade silvermynten.
- Klemens, min älskade son, fortfor biskopen vänd till den unge föreläsaren, tag denna summa och utdela henne till de väntande arma bröderna. Jag vet, att de helst emottaga allmosan ur dina händer. Tillsäg på samma gång de rättsökande, att de återvända i morgon vid vanlig tid, och de nådesökande, att de nu hava företräde.
Gossen i prästdräkt spratt till som ur djupa tankar, då han hörde sitt namn. Hans blick hade oavvänt varit riktad på Krysanteus' ansikte. Det var första gången han såg den atenske ärkehedningen, om vilken biskopen så ofta, än med harm, än med ömkan, talat till honom. Men bilden, som Klemens, på grund av biskopens ord, hade i fantasien målat av den bekante filosofen, överensstämde icke med verkligheten. Klemens ville tvinga sig upptäcka något hårt, övermodigt och självkärt eller demoniskt hos honom. Det var i detta arbete han nu stördes.
Då Petros vände sig bort från Krysanteus, hade denne vid ett ögonkast över salen varsnat den unge prästen. Klemens var blek och spenslig, men hans anletsdrag strålade av serafisk renhet, som trängde till den skönhetsälskande atenarens hjärta och fyllde det med deltagande. Det förekom honom som en grym lek av ödet, att en så späd och älsklig varelse redan var iklädd en dräkt, som dömde honom att avsäga sig själens självständighet och hjärtats naturligaste böjelser.
Klemens hade nyss avlägsnat sig genom dörren till aulan, när denna utifrån öppnades av väktaren för en liten hop män och kvinnor. De voro nådesökande, det vill säga hedningar, som äskade upptagas i den kristna församlingens gemenskap. Det var svårt att av deras yttre gissa, vilka bland dessa människor drivits hit av hjärtats behov och vilka av världsliga skäl. De syntes alla tillhöra den olyckligaste samhällsklassen.
Mitt i hopen visade sig en man, som bar mantel över sin tunika, en trasig mantel, men som talade om bättre dagar. Hans lätta, fria åtbörder skilde honom ytterligare från de andre, som tysta och vördnadsfulla stannade vid dörren. Denne man var siste ättlingen av en atensk släkt, som räknade sina anor från Ifikrates. Han hade i utsvävningar förstört sitt fädernearv. Han tog två steg framåt i salen och ämnade just med vanlig oblyghet omtala sitt ärende, då han hastigt varseblev Krysanteus. Denne hade han minst av alla väntat att träffa här. Mötet var honom mycket obehagligt och nära att bringa honom ur fattningen. Men han fann sig hastigt nog, kastade en blick av låtsad förvåning över salen och utbrast:
- Vid Zeus! detta var ett löjligt misstag, en Odyssé i smått! Du måste ursäkta mig, min biskop, jag söker icke dig, utan din granne, min förträfflige vän antikvarien.
Med dessa ord svängde han om på hälen, hälsade med oförskämd förtrolighet Krysanteus och lämnade salen.
Petros vände sig nu till de nådesökande och sade med eftertryck i tonen:
- Barn, I haven hitkommit för att räddas ur det hedniska mörkret och tillfångataga ert förnuft under Kristi lydnad?