Göteborg den 8 september 1859.
Din tillgivne vän
Viktor Rydberg.
[1] Detta företal, som jag skrivit calidus juventâ, men vars grundstämning aldrig försvunnit inom mig, har varit uteslutet ur följande upplagor, men meddelas med några få oväsentliga ändringar här på nytt, om ej för annat ändamål, så som bidrag till en själs inre historia.—Förf:s not till femte upplagan.
FÖRSTA KAPITLET.
I Aten, en morgon för ett tusen fem hundra år sedan.
- Hur är det, Karmides: har druvans gud någon son?
- I sanning, Olympiodoros, det är lättare att utreda de atenska hundarnes ättartavlor än de olympiska gudarnes. Varför då denna fråga? Ämnar du sysselsätta dig med mytologien?
- Nej, vid Zeus, det har aldrig varit min tanke. Det överlämnar jag åt Krysanteus och hans sköna dotter. Jag menar blott, att om en sådan son gives, skall jag ännu i dag dikta en sång. till hans ära. Hans binamn har jag redan färdiga: morgonkvalutdelaren, olust- och ångerguden, den olympiske tinningsmeden. O, min Karmides, är han ännu icke född, denne bedrövlige gud, så torde han snart skåda dagsljuset, eller behagar det honom att, i likhet med sin fader, låta sig föda på nytt; ty mitt huvud, jag känner det, är havande med honom.
- Väl möjligt. Zeus födde ju vishetsgudinnan ur sitt huvud; varför skulle då icke Olympiodoros….