Petros tog en på bordet liggande elfenbenstavla och räckte henne till arkonten. Medan denne läste, voro biskopens ögon fästa på hans anletsdrag och iakttogo den smärtsamma häpnad, som de uppenbarade.
Krysanteus återlämnade tavlan. Hans ansikte uttryckte en harm och en smärta, som han ej vårdade sig att kväva.
- Ediktet, sade han, skulle således skänka er, kristianer, krigsgudens tempel, ett av de skönaste i Aten, uppfyllt av minnen från våra ärofulla tider. Dock, det är ej första gången sådant händer. Utfäster ej kejsaren belöning åt sådana städer, som riva de byggnader, man upprest åt de gudomliga makterna, åt heroerna och människosläktets välgörare? Och vad som skänkes eder, det förstören I, för att av det ärligas spillror hopsätta ett lappverk, värdigt, det är sant, den tyggelse, som I där innesluten—dessa benrangel och köttslarvor av helgon, dessa dödens vämjeliga lämningar, dem I kyssen och tillbedjen.
- Herre, miskunda dig! Vilken hädelse! suckade den ene av sekreterarne, medan den andre korsade sig. Den unge Klemens, som under samtalet återvänt, reste sig upp ur sin lutande ställning, hans kinder överdrogos av harmens rodnad, och han undertryckte med möda ett ord av vrede, som redan svävade på hans läppar.
Men Petros smålog och sade:
- Om det kan lända dig till tröst, må du veta, att detta tempel icke kommer att rivas. Jag hoppas, att det skall kunna brukas, sedan vi endast skrapat och rökt dess väggar, stänkt murarne med vigvatten och avlägsnat allt, som påminner om den onde ande, I där han dyrkat.
- Men, sade Krysanteus med en axelryckning, under ediktet såg jag ett namn, som jag ej är skyldig hörsamhet. Vem är denne Makedonios, som vågar bortgiva vad han icke äger? Templet med sina skatter, historiska minnesmärken och konstverk tillhör staden Aten. Våra fäder hava byggt det, och deras efterkommande allt intill denna dag riktat och vårdat det. Huru vill då en av edra präster, en för Aten alldeles okänd främling, frånröva oss vår egendom?
- I morgon taga vi det i ägo, svarade Petros.
- Det återstår oss då endast att klaga hos kejsaren.
- Som icke skall höra er.