- Gott, gott! inföll biskopen;—vad skänker dig änkans testamente?
Med en ny suck svarade den korthalsade och slog ned ögonen:
- Den ädla Apollonia har för de ringa, men hjärtliga omsorger, varmed jag omgivit hennes sjukbädd, gjort mig till ägare av hennes yppersta skatt—tre i en kristallflaska förvarade skäggstrån av martyren, den helige Polykarpos.
- Avundsvärde! utbrast biskopen, medan ett löje, som han ej kunde tillbakahålla, spelade kring hans läppar.
- Ja, jag är i sanning avundsvärd, instämde Eufemios och tuggade på sina naglar.
- Jag skulle vilja byta med dig, fortfor biskopen, om ej det punktliga uppfyllandet av den fromma Apollonias testamente vore oss en helig plikt.
- Nej, nej, jag byter icke. Du får ej fordra för mycket av mig, o fader! Jag byter icke.
- Men nu till något annat, sade biskopen med klarnat anlete, medan han gick upp och ned i det trånga avlånga rummet. Du skulle i dag på förmiddagen uppsöka juden Baruk.
- Jag fann honom hemma.
- Och du förmådde honom meddela, vad vi vilja veta?