Det rörliga föremålet var i själva verket en människa—en gubbe med kal hjässa och grått, böljande skägg. Han lutade med böjda knän över djupet och höll i handen en lina, likasom ville han mäta avståndet till marken.
Det var likväl icke hans uppsåt. Vid pelarens fot stodo tre kvinnor, av vilka de två försökte undanskuffa varandra, medan båda i tävlan sträckte upp korgarne, som de buro, för att fästa dem vid en järnkrok, varmed linans nedhängande ända var utrustad.
- Fromme Simon, ropade den ena upp till gubben, det är endast ett bröd och….
- Ur vägen med dig, utbrast den andra; att du, som är en kätterska, bara vågar bjuda den helige, rättrogne Simon …
En ny knuff från den förra avbröt detta inpass.
- Gode Simon, det är jag, Tabita, Batyllos' hustru, olivhandlarens, som så ofta kommer till dig….
- Det är bara ett bröd och några droppar vin….
- Det är gift, hon bjuder dig, Simon! Jag är Anastasia, den rättrogna
Anastasia … Ur vägen med dig, orm!…
- Lama ragschu gojim! hördes gubbens röst, vresig och mullrande.
Fördömda pladdrerskor! Vad gören I där?
Nu kom den tredje kvinnan sin vän till hjälp och ryckte korgen från Tabita. Anastasia fick tid att fästa sin vid linan, som i detsamma drogs i höjden.