Kanske var han verkligen en gammal enstöring, en Metusalem i sitt långlivade släkte, som överlevat de sina och främmande för den yngre korpvärlden tillbragt åren i klipporna och lundarne vid Kefissos, ensam och sörjande, till dess han slutligen fann en ny sällskapare av ett annat släkte, fann en vän, som i mycket liknade honom själv, och till vilken han småningom drogs genom detta medkänslans band, denna blida, outrannsakliga makt, som giver varje hjärta, även det ensammaste, kyligaste och mest förtorkade, ett föremål, varpå det kan utgjuta den ömhet, varav det ännu är mäktigt.
Det förtroliga samspråk pelarmannen förde med sin korp avbröts, när hans skarpa öra uppfångade ljudet av nalkandes steg på gräsmattan. Han hade suttit med ansiktet riktat mot olivdungarne i tavlans bakgrund. Nu vände han sig om och lade sig på magen, och hans kala huvud med det lurviga skägget stack fram emellan kapitälens lövverk, som ett hiskligt vilddjurs, spanande genom ett busksnår. Korpen hade flyttat sig till hans axel.
Simon var harmsen över att störas i sin måltid. Han hade väl ännu icke sjungit sin aftonpsalm, men det började lida långt in på natten, och han ville vara ensam. Därför röt han redan på avstånd mot de kommande:
- Gån bort, gån bort! Gån, säger jag!
Men när de likväl nalkades, gnistrade hans ögon, och han började i en ton av gäckeri:
- Kommen, mina barn! Kommen och hören! Varför skall örat vara fäst vid huvudet? Slit av örat, dumma människa, och spika det på ditt bröst ….
Dessa ord utgjorde inledningen till en av de förvirrade straffpredikningar, med vilka han plägade skrämma ensliga vandrare, som nalkades pelaren i olämplig tid. Men Simon hann ej fortsätta, ty han avbröts av en välkänd röst, som ropade:
- Fader Simon, du skall icke vredgas. Det är jag, Petros, som kommer.
- Ah, det är du, Petros, biskopen … biskopen! Ah!
- Jag har uppfyllt din önskan och för min unge Klemens till dig.