Han stod, eller rättare, han satt nu nedhukad bredvid pelaren framför biskopen och föreläsaren, vars vördnad för helgonet, när han såg det så nära för sina ögon, borde hava blandats med fasa. Solen hade bränt och vindarne torkat denna varelse till ett benrangel, överdraget av ett svartbrunt skinn, där ådrorna lågo som strängar och rörde sig som hopsnodda maskar, medan de genomströmmades av den ringa blodmassa, som ännu spred liv i de ohyggliga formerna. Ögonen lågo djupt i sina hålor, och ringarne kring deras stenar lyste med brunröd glans. Helgonet satt i en halvt knäböjande ställning, med benen under sig, framlutad, stödd på de långa hårvuxna armarne, som lämnades bara av björnpälsen.
Petros vidrörde vördnadsfullt hans skägg och knän, samt viskade därvid i hans öra:
- Fader, vakta din tunga!
I Simons ögon blandades den vilda glansen med ett uttryck av klokhet och hemligt förstånd. Han nickade och riktade sin blick på Klemens.
- Kom till mig! Räds icke! sade han med omisskännlig ömhet i sin ton.
Klemens lydde. Han nalkades med den djupaste vördnad, böjde sitt huvud och sade:
- Din välsignelse, gode fader!
Månen lyste i denna stund på två varandra närmade anleten: ynglingens sköna och ljuvligt rena, gubbens vidunderligt fula och skräckinjagande … de närmade sig varandra, liksom för att tydligare visa det omätliga avstånd, som kan finnas mellan individuella daningar inom samma släkte, ty de voro så skilda, så motsatta, som det typiskt mänskliga skiljer sig från det urartade, det som i förlusten av sitt mänskliga varder förskräckligare än det rysligaste, djurvärlden har att uppvisa … och likväl—vem skulle ana detta?—var det den änglalike ynglingens uppriktiga, varma, innerliga längtan att varda, vad han var, den ohyggliga, vidunderliga skepnaden, som satt framför honom och lade sin ena hand på hans lockar, medan den andras skrumpna, med långa naglar väpnade fingrar foro över hans kind.
För Klemens försvann det rysliga i uppenbarelsen för det heliga, som han inlade i henne. För honom var denne gubbe skön.
Under detta uppträde kände sig Petros orolig. Han fruktade, att pelarmannen skulle säga något, som han icke borde. Han skyndade därför att avbryta det med följande ord: