- Jag skall varje afton hitsända Klemens med bröd och vin.
- Petros, du är en god son. Min tusenfaldiga välsignelse över dig, min gode Petros! Men hur är det? Är det den förhatlige, som låter ringa klockorna i staden?
- Krysanteus? Du menar honom?
- Ja. Äro icke han och hedningarne ånyo herrar i staden?
- Vad säger du? Den högste hindre, att en sådan tid någonsin återkomme!
- Eller firen I nu varje natt martyrernas fest?
- Vad har ingivit dig denna tro, min fader?
- Han I ej i de två sista nätterna samlats där borta? sade Simon och utsträckte armen mot olivdungarne. Har jag icke hört de trognes psalmer ljuda, såsom komme de ur jordens sköte? Det är ju som fordom, då vi förföljdes för vår tro och firade Herrens fest i kulor och gravkamrar. Härliga tid!
Och pelarhelgonet började sjunga en av dessa psalmer—i början med sakta röst, som om han velat härma de ljud, om vilka han talat —sedan med allt starkare stämma, som om han velat överrösta de glada tonerna från den allt mer och mer sig närmande båten:
Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel, han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll. Han krossar bågar, spjut och svärd, de stolte digna till hans fot, och bävande den hela värld förstummas för hans vredes hot.