Palatsets gamle nattväktare, som på en gång var kyrkobetjänt och biskoplig tjänare, satt insvept till näsan i en grov kappa på samma bänk, funderande bredvid sitt timglas och sin hornlykta. Han dök med munnen upp ur kappan, vände sig till Eufemios och sade:
- Broder, det har varit en ledsam natt. Jag har hört där nedifrån hans suckar och kvidande, och det var mig rysligt svårt att icke ge honom vatten. Vad har han då gjort?
- Han förnekar kyrkan, svarade Eufemios, i det han återtog lampan och gick ned för källartrappan.
NIONDE KAPITLET.
Filosofens hem.
Nedanför Akropolis' östra sluttning sträckte sig från norr till söder den vackra Tripodgatan, vars västra husrad, börjande vid Prytanernas palats och slutande vid Perikles' Odeion, var en oavbruten kedja av monumentala byggnader, medan den östra utgjordes av enskilda hus, uppförda i lätt stil och endast en eller två våningar höga, för att ej genom sin storlek minska intrycket av de förra, vilka, liksom hellenernas offentliga byggnader i allmänhet, utmärkte sig mer för ädla former än kolossalitet.
Av Tripodgatans praktverk återstår än i dag en rund, tornartad, av korintiska halvpelare omgiven byggnad med sirligt bjälklag, mejslad fris, som framställer Dionysos' äventyr med rövare, samt välvt tak, som överst prydes av en akant med yppiga, behagfullt fallande blad. En inskrift upplyser, att byggnaden skall föreviga äran av atenaren Lysikrates' och hans stams, den akamantiskas, seger i en tragisk kortävlan.
Denna smakfulla minnesvård av en seger i skönhetens värld har under senare århundraden stått inklämd mellan de dystra, smutsiga murarne av ett kapucinkloster—liknande där ett leende barndomsminne, som fortlever i en grubblande, mörk och sluten själ. Munkarne hava nyttjat honom till gisselrum och fängelse. Ödet leker, som en konstnär, med färgbrytningar.
Mitt emot denna minnesvård, vid andra sidan av gatan, låg Krysanteus' hus. Endast två våningar högt, hade det stor utsträckning och inneslöt, utom aulan och fruntimmersgården, en icke obetydlig trädgård. Fattade man den förgyllda bronsring, som prydde porten, och med en knackning tillkännagav sin önskan att slippa in, öppnades den snart av en gammal fryntlig tjänare, och man inträdde i en lång, skum förstugugång, som dag och natt upplystes av en lampa. När den motsatta, vanligen stängda dörren öppnades, tedde sig en överraskande vacker, av himmelens klarhet övergjuten tavla. Man stod då i den öppna aulan, vars joniska pelare av pentelisk marmor tecknade sina vita, luftiga rader mot en bakgrund i klar, mörkröd färgton och uppburo ett genombrutet, kring övre våningen gående galleri. Aulan, i vars mitt stod ett altar med ständigt brinnande rökverk, omgavs på tre sidor av pelargången. Bakom den förde dörrar till rum av olika slag: besökrum, gästrum, sovkammare, badrum o.s.v. Den fjärde sidan—den gent emot ingången—upptogs av två större rum: konstkabinettet och biblioteket, båda stängda endast med violettfärgade täckelser, som vanligen voro tillbakadragna, så att man såg deras i harmoniskt spel av klara färger hållna väggmålningar och mosaikgolv. Dessa rum åtskildes av en bred, mitt emot förstugudörren belägen öppning, varigenom utsikten förlängdes över fruntimmersgården, med dess vattenkonst, omgiven av blomstervaser, och öppnade sig till trädgården, där genomblicken ändade med en skuggig gång av lummiga träd, glesare här och där, för att låta solskenet falla på en bildstod eller bryta sig i pärlregnet från en sorlande springbrunn.
Dagen efter den, på vilken Klemens i biskopens sällskap hade besökt det ryktbara pelarhelgonet, och vid tionde timmen [1] hände, att portklappen på Krysanteus' hus skramlade med ovanlig häftighet. Den gamle portvakten såg ut genom sin lilla fönsterglugg och upptäckte, att den, som förorsakade bullret, var en ålderstigen man i tarvlig dräkt. Portvakten i Krysanteus' hus var i många stycken olik sina ämbetsbröder. Först och främst var han icke eunuck, utan lycklig familjefader med hustru och många barn; för det andra var han av sin herre förmanad att visa sig lika hövlig mot alla slags besökande, och för det tredje hade han icke lynne att antaga det snäsiga skick, som, om vi få tro de gamla komedierna, var ett stående drag hos den tidens portvaktare. Men särdeles förkärlek och ytterlig vördnad hyste han för alla, som buro skägg och filosofmantel—ty hans älskade herre, ehuru han icke bar filosofmantel, var ju filosof—och med den gubbe, som nu höll i portklappen, var just förhållandet, att han var både skäggig och filosofmantlad, ehuru manteln var av grövsta slaget. Vår portvakt skyndade således att öppna.