- Nej, svarade främlingen. Jag känner honom endast av ryktet.
- Ja, vem gör icke det? sade portvakten med stolthet. Men du är alltid välkommen. Min herre är glad att se främmande filosofer i sitt hus.
Under samtalet hade portvakten stängt dörren till gatan och ledsagat främlingen till motsatta dörren. Han öppnade denna, bjöd gästen stiga in i aulan, vinkade en ung slav, vilken tjänstgjorde som atriensis, och återvände till sin portkammare.
Okos, den unge slaven, portvaktarens son, en yngling med glad uppsyn och städat skick, underrättade främlingen, att det torde dröja något länge, innan hans herre hemkomme; det vore därför hans, Okos', skyldighet att visa gästen, var han skulle finna badrummet, om han ville bada, biblioteket, om han ville läsa, ett avskilt gästrum, om han vore trött och föredroge ett sådant framför vilosofforna i aulan.
Främlingen valde biblioteket. Han visades dit, betraktade en stund de sköna målningarna, skakade därvid på huvudet, tog en pappersrulle och slog sig ned i en bekväm vilosoffa för att läsa. Några ögonblick därefter inträdde en gosse, Okos' yngre bror, och ställde bredvid gästen ett litet runt bord med frukter, konfityrer och krystallflaskor, den ena med vin, den andra med vatten, nyss hämtat i trädgårdskällan. Sedan detta skett, gick gossen, men återvände snart med friska, välluktande blommor, som han utbytte mot andra, ännu icke vissnade, i en blomstervas under draperiet vid ingången till rummet. Sedan han på sådant, i detta hus vanligt sätt sörjt för den okände, mycket tarvlige främlingens trevnad, avlägsnade han sig.
När portvaktaren öppnade för den obekante, hade han icke iakttagit, att denne, medan han knackade, utbytte en förtrolig blick med den gamle olivhandlaren Batyllos, som stod på gatan ett stycke därifrån, med häpnad tydligen målad i sitt ansikte, och att icke långt ifrån Batyllos stodo två män, den ene präst, som viskade sinsemellan och mönstrade främlingen med skarpa blickar.
Dessa båda hade utanför Prytanernas palats råkat möta främlingen samt därefter vänt om och följt honom på kort avstånd. Främlingen, som var en skarpsynt man, hade märkt, att han var föremål för deras iakttagelser, men utan att visa något tecken till oro helt lugnt fortsatt sin väg, till dess han stannade utanför Krysanteus' hus.
Den ene av de båda var en kejserlig agent—ett slags brevpost och tillika spanare—som föregående dag hade anlänt till staden med brev till prokonsuln.
- Bah, fortsatte agenten sitt samtal med prästmannen, i det de avlägsnade sig nedåt gatan, du säger, att du sett honom två gånger; jag säger, att jag sett honom hundra gånger. Om denne gubbe är Atanasios, så får du skära näsan av mig, till rättvist straff för att hon vädrat så galet. Det är för löjligt! Till vilken stad jag nu kommer, i Europa, Asien eller Afrika, har man nyss sett Atanasios. Man behöver bara vara okänd på stället och ha några skrynklor i synen för att genast vara Atanasios, han och ingen annan. Det är med honom som med Jerusalems skomakare, som bönderna påstå sig se i var gammal trashank, som stryker genom deras by.
- Nå nå, anmärkte Eufemios, jag sade icke, att han är Atanasios, utan att han är snarlik honom. Det skadar icke att ha ögonen med sig.