- Förlåten min djärvhet, I unga kvinnor och du, Hermione, filosofens dotter, som jag igenkänt på dina ord. Jag är en främling, som nyss i aulan väntade på din fader, men frestades så mycket av springbrunnens svalka och de sköna blommorna, att jag vågade intränga hit … Min djärvhet ökades, då jag såg, att även här är han nu borta, den avundsjuka porten, som för ej så längesedan överallt skilde kvinnornas gård från männens. Förhållandet mellan de starke och de täcka artar sig friare, hjärtligare, jämlikare, såvitt jag får döma av mina egna rön … och uppmuntrad härav vågar jag det ännu djärvare steget att upplysa er, att jag lyssnat och gärna vill inblanda mig i ert samtal.
- Du förekommer då vår önskan. Atens kvinnor vörda ännu filosofmanteln. Sitt ner i vår krets.
- Gubbar äro pratsjuka. Haven undseende med dem! Det följer med åldern, fortfor den okände skämtande. Men nu, utan långa inledningar, till saken. Jag vill tala om Narkissos, även jag. Hermiones tolkning av myten om honom har överraskat mig. Jag har läst den myten hundra gånger, utan att ana en sådan mening. Men samma tolkning har nu ingivit mig själv en annan närliggande, som, ärligt sagt, överraskar mig än mera. Svara mig, Hermione, var ej flodguden Kefissos den stackars ynglingens fader?
- Jo.
- Floden, som rinner ur hans urna … jag menar Kefissos själv … var flyter han?
- Här vid Aten….
- Min far har just ett lanthus vid Kefissos, inföll Ismene. Du är välkommen dit ut, min filosof.
- Jag tackar dig. Men till saken. Du medgiver således, Hermione, att
Narkissos på sätt och vis kan kallas atenare?
- Jag medgiver det gärna.
- När myten med sådan tydlighet angiver hans födelseort, ligger däri måhända en vink, att vi ej böra se i honom en symbol för någonting alltför vidsträckt och allmänt. Att giva honom en inskränktare betydelse kan åtminstone vara skäl att försöka. Du, Hermione, gjorde honom till människan i allmänhet, till märkesmannen för vårt släkte; jag åter gjorde honom helt enkelt till atenare. Det förra var kanske för mycket; det senare är bestämt för litet. Låt oss gå en medelväg och göra honom till hellen! Vi ha rätt därtill, ty Aten har alltid varit Hellas' hjärta.