- Den inskriften finnes där ännu, upplyste Hermione …
- Och den inskriften, inföll gubben, var således Hellas' dödsdom.
- Slutsatsen är från din utgångspunkt riktig, sade Hermione, och en lätt rysning genomilade henne.
Julia, Berenike, själva Ismene undgingo icke intrycket av den okändes sist anförda ord. De ögnade honom med förvåning, och Berenike sade tvekande:
- Jag ber dig förklara ditt påstående, ty jag fattar det icke.
- Efter förmåga vill jag villfara din önskan.
Hellenerna voro i sin blomstringstid ett folk av glada, lyckliga och älskliga barn, som, utan att oroas av något tvivel, överlämnade sig åt ett föreställningssätt, som gav liv och personlighet åt varje livlöst ting i naturen. För dem voro bergen stelnade titaner, havsvågorna blåslöjade mör, de mörka skogarne hemvist för Pan och flöjtblåsande satyrer, varje källa hade sin najad, varje träd sin dryad, varje grotta var nymfernas boning; blomman på marken, fågeln i lunden, stjärnan på himmelen hade sin saga, som de viskande förtalde, och deras öden voro ju mänskliga öden, i vilka hjärtat måste deltaga. Men medan de lyckliga, glada barnen—barnen, som segrade vid Maraton och Salamis—lekte i sin sköna värld och trodde henne evig, hade en okänd hand längesedan skrivit domen över henne i de delfiska orden: Känn dig själv! liksom redan på det nyfödda barnets änne står i osynlig skrift den lagen: du skall dö! Den glada leken hade fortfarit länge, då det på Atens gator hördes en röst, som upprepade detta: Känn dig själv! Det delfiska budet hade tagit mandom och kallades Sokrates. Filosofien—icke denna lekande barnfilosofi, som undrade, om världen uppstått genom eld eller fuktighet—utan en helt manlig och allvarsam filosofi ropade till de lyssnande barnen: »Låt ej gäcka dig av dina föreställningar! Lär känna dig själv! Undersök din tankes lagar! Du själv är världens mått. Allena det, som överensstämmer med dem, allena det, som är förnuftigt, är verkligt!»—Vart togo de nu vägen, najaderna, som hällt sin urna över dalen, dryaderna, som blomsterstrött honom? De flydde, och blommorna och stjärnorna tystnade, bergen voro berg, vågorna ett oroligt vatten, ingenting annat. Än mer: det man vördade som rätt vart befunnet orätt, plägsedens heliga band vart en dumhet, en förrostad olidlig boja, den yttre lagens diamantskrift utplånad, ty den enskilde hade funnit lagen i sig, och själva Olympen instörtade, begravande under sina spillror onyttiga gudar—onyttiga, ty förnuftet hade funnit dem löjliga, oheliga, overkliga. Allt var försvunnet, utom människan själv och filosofiens källa, vari hon speglade sig. Som Narkissos vilade hellenen vid denna källa, åskådande sin mänsklighet, men lycklig? Nej! Olycklig, trånande, förtvivlad! Han vilar där ännu, slående sitt bröst, famnande den kalla böljan, blickande nedåt, nedåt, ständigt nedåt, medan omkring honom har uppblomstrat en annan skapelse, över honom öppnats en annan, evig, strålande Olymp, och han hör ej rösten från himmelen, som manar honom: Blicka uppåt, uppåt! Från skenbilden till den verklige! Du älskar den sköna, fullkomliga människan. Väl, här är Jag—Jag Själv, icke min bild! Du mejslade aningsfullt dina gudar till likhet med människan. Jag har gjort mer: Jag, den Evige, har nedstigit till jorden i en människas skepelse. Vad du anat och önskat är ju uppfyllt. Kom till mitt bröst! Jag är sann Gud och sann människa. Jag är Världens Skapare, den Urgamle, Outgrundlige, och se —Jag är även din broder, din älskade broder. Jag har burit ett dödligt, lidande hjärta, som mätt med klappning tidens slag, i min eviga barm —och detta för att göra dig förtrolig med din Gud, hemvand i hans famn, som barnet i sin faders. Kom, min älskling och förstfödde! Räds ej! Dina skulder äro avtvagna med mitt blod. Jag är icke ett rysligt Öde. Jag är din fader, broder och förlossare!
Den okände filosofen hade under dessa ord, uttalade med eldig hänförelse, stigit upp, hans gestalt, annars böjd av åren, hade rätat sig och hans röst ljöd, honom omedvetet, stark och väldig, som om han predikat för tusenden.
- Men nej, fortfor han i sorgsen ton, Narkissos är döv för den himmelska rösten, han är förtrollad av en ljugande bild, han är fängslad av en lögn. Ve den förhärdade, som icke lyssnar till en bedjande Gud! Snart är hans sista stund kommen, och hans dom förkunnad. Myten säger, att han, nedförd i de underjordiskas boning, ännu speglar sig i den stygiska vågen. Myten säger sant. Hans straff varder evigt. Evig trånad, evig smärta. Ve, ve den olycklige! …
Den okände hade knappt uttalat denna förskräckliga varning, förrän han svepte manteln omkring sig, lämnade de häpna kvinnorna och gick bort genom aulan. I det ögonblick han skred genom ingången, som förenade aulan med fruntimmersgården, inträdde två i lysande dräkter klädda män, som närmade sig gruppen vid springbrunnen, sällade sig till den och gåvo det förstummade samtalet en ny riktning.