Att kunna älska mer än en gång föreföll Hermione som en orimlighet. Även nu, då hon ville glömma Karmides, var hon övertygad, att hjärtats drift och den första kärleken aldrig kunna svika. Hon gav honom förlorad endast för livet. Hon trodde på ett framtida tillstånd, då två själar, som från början varit ett, när de vilade i Guds tankes sköte, ånyo skola förena sig, sedan de renats från de fel och villfarelser, som på jorden stötte dem från varandra. Denna tro, som hon närde med läsningen av Platons skrifter och som kanske varje människa en gång i livet har omfattat, gav henne tröst, fast blandad med vemod, då hon lyssnade till sin naturliga längtan att förenas med en älskad man och fortplanta den gudomliga gnista, varav hon själv genom en mans och en kvinnas kärlek blivit delaktig.

Skön och älskvärd som hon var, och arving till en ovanlig rikedom, hade Hermione talrika tillbedjare; men de giftermålsanbud, som de djärvare vågat framställa, hade hon tillbakavisat. Hon förlikte sig med tanken att leva ogift. Lik sagans pil, som läkte de sår, han själv givit, är kärleken ensam i stånd att läka kärlekens sår. Hermione hade mycket att älska. Hon älskade naturen och filosofien; hon älskade att utbreda sällhet till alla i sitt grannskap; hon älskade framförallt sin fader, vars strävanden och ensamma ställning som kämpe för en sjunkande bildning, en undertryckt religion hon förstod och delade. Badande i de friska vågorna av denna kärlek, bibehöll hennes själ sin klarhet, kraft och hälsa; hon var i harmoni med sig själv, fast ackorderna klingade vemod.

—————————————-

Kort före skymningen hade Klemens av biskop Petros skickats till Simon pelarhelgonet med ett bröd och en flaska vin. Flaskan var den, som Petros föregående afton så omsorgsfullt inläst. Den natt, som följde härpå, sjöng Simon ej sin aftonpsalm.

Krysanteus återvände först vid midnattstiden. Han hade då sett, huru krigsgudens tempel togs i besittning av det kristianska prästerskapet. Petros hade funnit för gott att uppskjuta detta till en timme, då man ej hade att vänta onödigt uppseende och folkskockning. En avdelning soldater, förd av tribunen Pylades, hade följt prästerna och uppställt sig framför templet. En ämbetsman läste från trappan den kejserliga kungörelse, som skänkte templet till kristianerna; några nattvandrare, vilkas väg tillfälligtvis fört dem över torget och som stannat, förvånade över uppträdet, fingo föreställa det atenska folket, till vilket kungörelsen var riktad. Läsningen ändade som vanligt med uppmaning till ropet: leve kejsaren! Soldaterna instämde pliktskyldigst, prästerna hjärtligt, atenska folkets tillfälliga ombud tvunget eller av vana. En gammal borgare, vars mun teg, men vars hjärta kanske ropade: leve Julianus! vart av en fanatisk soldat nedstucken. Den gamle mannen hade gått ut för att skaffa läkarehjälp åt en insjuknad dotter. Han hann, förrän han dog, anförtro Krysanteus ej blott sitt ärende, utan ock sitt brödlösa hem; denne ilade bort att skaffa hjälp. Därefter uppspikades kungörelsen på tempeldörren, krigsgudens bild och altare omstörtades och utkastades, målningarna sönderhackades, tempelskatten togs i beslag, arkivet med sina historiska årsböcker uppbrändes, varefter det heliga korset, fridens och försoningens symbol, ställdes framför ingången, just i blodpölen bredvid den mördade.

Detta skedde vid skenet av lampor och facklor, som voro tända i portikerna och kring torgets bildstoder. Däruppe på Akropolis avtecknade sig vishetsgudinnans jättestod mot den stjärnströdda natthimmelen. Kanske hov sig i detta ögonblick hennes kopparbarm.

ELFTE KAPITLET.

Rakel.

Aten med sin livliga hamnstad Piræus hade lockat en ansenlig mängd av de civilisationens nomader, de handelns beduiner, som kalla sig Israels barn. De hade redan längesedan förlorat sitt lilla fädernesland och redan hunnit i all fred och ro taga sin lott i det stora, det av astronomerna Tellus, det av vanligt folk jordklotet kallade. Bland hebréerna i Aten var Baruk en aktad man, ty han vandrade ostraffligt efter fädernas stadgar, var miskundsam mot sitt folks fattige och icke sällan även mot gojims arma barn, och framförallt: han var rik, mycket rik. Han ägde skepp, vilkas master voro cedrar från Libanon, vilkas roder voro av ek från Basan eller nejden däromkring, och han skulle gärna, för att i allo rätta sig efter profeten Ezekiel, givit dem segel av egyptiskt linne och soltält, färgade med purpur från Elisaöarna, om ej han funnit detta vara ett för långt drivet slöseri. Med dessa skepp införde han indiska och egyptiska musliner, som voro de atenska hetärernas förtjusning, rökelser från Saba och Rema, färgade ylletyger och spannmål från Syrien, tenn och bly från västern, slavar ej blott från Tuba och Mosoch, titan från världens alla nejder. Varorna utbytte han mot andra, som han med samma skepp utförde: oliver, fikon, vax, hästar, vapen, böcker och konstsaker. Baruk visste på pricken, hvad en Platon, en Homeros i handskrift var värd, ehuru han aldrig hade läst dem; han förstod med kännarens blick att uppskatta värdet—penningvärdet—av bildstoder och målningar, med vilka han skulle betraktat som en dödssynd att pryda sitt hus. Helgon- och gudabilder, kors och amuletter rullade genom hans händer; men han tvättade dessa omsorgsfullt, sedan han vidrört sådana ting, läste sina böner och smålog åt de oskyldiga guldkorn, som den oheliga strömmen kvarlämnat mellan hans fingrar.

Han drev dessutom en indräktig handel med penningar och lånade gärna, mot goda säkerheter och ej särdeles omänsklig ränta, åt Javans [1] lättsinniga söner, de där fördömt vackra och skamlöst glada, åt fördärvets Gehinom[2] oundvikligt bestämda atenska ynglingarne, som med så oförskämda blickar förföljde hans dotter, den svartlockiga Rakel, när hon sedesamt mellan far och mor vandrade till synagogan.