Rakel hade i sin älsklings närvaro alldeles förgätit den fruktan, som bemäktigat sig henne. Först nu, då talet föll på att lämna Aten, påminde hon sig, att staden i närvarande stund hade något oroväckande, och hon anförtrodde Karmides sina obestämda farhågor.
I själva verket var denna afton besynnerlig även i det avseende, att det väldiga sorl, som annars uppsteg nedifrån staden mot Skambonides topp, var så gott som förstummat. Det rådde en ovanlig tystnad, endast avbruten genom bullret av någon genom gatorna rullande ensam vagn eller ett och annat hammarslag från verkstäderna i grannhället.
Ett skarpt öra skulle likväl just i detta ögonblick kunnat uppfånga ett genom avståndet nästan förtonat sorl av röster, som kom från norr och nalkades mer och mer.
- Bah, sade Karmides till svar på Rakels frågor, vad har du att frukta? I hebréer kunnen, liksom de olympiska gudarne från sina moln, i god ro förlusta er åt de andres strider. Vad han I att göra med bilddyrkare och kristianer?
- Men det är ju förskräckligt! Du tror då verkligen, att det kommer till strid, till blodsutgjutelse … och här, här i Aten, kanske utanför min faders port? frågade Rakel bleknande. Men vad har då hänt? Vad är det, som uppretar dem mot varandra?
- Kristianerna ha i natt frånstulit den gamla lärans anhängare ett tempel och lagt beslag på tempelskatten …
- Men varför, varför göra de så illa? utbrast Rakel.
- Varför? Alla kunna icke vara mäklare här i världen, men alla vilja ha guld. De som ej bli mäklare som judarne, varda rövare som kristianerna. Det är förklaringen. Må packet slåss! De mina känner jag. De äro för fega att våga sina liv. Kristianerna kunna fråntaga dem allt, till och med livet, men av omtanke för sitt liv skulle de icke våga försvara det. Men kristianerna själva, min Rakel, de äro män! Eller rättare: de äro vilddjur … modigare än lejon, blodtörstigare än tigrar. Amfiteaterns spel äro förbjudna. Vi sakna dem ej, ty vi ha kristianerna. Vi taga plats på åskådarebänken och klappa händerna, när de sönderslita varandra. Vi ha ett präktigt skådespel att vänta.
- O Gud, huru du nu talar, Karmides! Jag nästan förskräckes för dig.
- Lugna dig, flicka! Jag är icke farlig. När jag ej kan avvända åskan eller näpsa stormen, fattar jag mitt beslut: jag fröjdas åt deras höghet. Men hör vidare vad som hänt i natt, som utbreder förfäran i staden! Det rådande kristianska partiet har upptäckt, att det undertryckta hållit hemlig gudstjänst i ett kalkstensbrott i grannskapet av den ohygglige Pelar-Simons fält. De överraskades mitt under sina böner, soldaterna nedrusade i deras underjordiska kyrka, tillfångatogo så många, som ej kunde smyga undan, bundo dem och släpade dem i fängelse. Man säger, att de undertrycktes kämpe, en präst med ett av de där långa namnen, som kristianerna påhittat … Atanasios heter han … var närvarande och just predikade, när händelsen timade, men att han i mörkret och villervallan lyckats komma undan. De fängslade voro vid pass femtio: de fleste tillhöra packet, men åtskilliga äro ansedda män och medborgare av Aten. Lagen dömer dem till döden. Du kan begripa, vilken uppståndelse detta väckt bland deras trosbröder, vänner och fränder. Förskoning ha de fängslade ej att vänta. Sorg, häpnad och raseri hos de mång tusen, som kalla sig homousianer. Man tror, att de skola väpna sig för att med våld frigöra de fångne. Det rådande partiets anförare, biskopen av Aten, önskar ingenting hellre, ty han har trupperna till sitt förfogande och vill nyttja tillfället för att krossa motståndarne med ett slag. Se där i korthet mina nyheter, du min svartögda flicka. Vad din blekhet förskönar dig! Jag frestas att skrämma dig alltid för att alltid se dig sådan. Men var lugn! Karmides är ju hos dig. Här, här i min famn, fruktar du här?