- Jag hör, att det ropar giftblandare och kättare. Det är således någon atanasian, som förgivit den helige?
- Någon atanasian? Nej, de ha gjort det alla. Alla atanasianer äro medbrottsliga i detta mord. De kunde icke tåla, att de rättrogne ägde en broder så helig som Simon. De fruktade hans förböner hos Gud och martyrerna. Homousianerna äro giftblandare av gammalt. Gåvo ej Atanasios och hans vänner gift åt Arios samma morgon, då han skulle undfå den heliga nattvarden i Konstantinopels storkyrka? Ha de ej vid flera tillfällen förgiftat nattvardsvinet för de rättrogne? Kan du då tvivla, att det är samma kättare, som mördat vår Simon? Död åt kättarne! Död åt giftblandarne! Hämnd, hämnd!
Mannen instämde i de outröttligt skallande ropen. Karmides avlägsnade sig för att ej bortföras av de nya hopar, som oupphörligt slöto sig till massan. Tåget gick tvärs över torget, vältrade in på en gata, som följde Akropolis' södra sluttning, och banade sig under förfärlig trängsel väg genom porten, som utmärkte gränsen mellan det gamla Aten, »Teseus' stad», och det nya, »Hadrianus' stad». Sedan det förstärkt sig med homoiusianerna, som bodde i dessa trakter, styrde det, i spåren av sina ledare, kosan mot kristianernas storkyrka, belägen på en öppen plats vid gatan, som slutade vid Diomeiska porten och förde till det gamla gymnasiet Kynosarges.
Kyrkan var upplyst, portarne uppslagna på vid gavel.
En stark avdelning soldater stod i kyrkans grannskap. Hon var inom några ögonblick överfull av människor. Men dessa utgjorde dock endast ett fåtal av den väldiga mängden. Den övriga delen uppfyllde platsen utanför och de tillgränsande gatorna. Biskop Petros i spetsen för sina underordnade präster hade vid huvuddörren emottagit båren, som nu nedsattes i det av mångarmade kandelabrar upplysta koret, medan tempelvalven syntes lyftas av massans ursinniga rop. Mitt under dem uppstämdes en psalm av prästerna, som knäböjde kring helgonets lik. Den fromma sången kunde endast förnimmas av de närmast stående. Men dessa instämde, och han utbredde sig mer och mer, växte i styrka och trängde äntligen, buren av tusen röster, till mängden där utanför templet. Och nu förenade sig alla röster i sången. Raseriet hade fått rytm och melodi. Det övergår då lätt till lugn, men, vid tillfällen som detta, till ett lugn av förfärlig art, vådligare än dess föregångare, emedan det är mäktigt av ordning.
Också lyssnade alla, när psalmen slutat, till Petros' kraftiga röst, som ljöd över folket.
- Gån hem i frid och avvakten morgondagen, då Herren skall bevisa sin härliga kraft!
Maningen upprepades av prästerna i hopen och gick som en fältherres rop igenom massan.
Klemens hade denna afton icke fått ledsaga biskopen till kyrkan; han var ålagd att stanna hemma. Utom honom funnos i biskopliga palatset endast portvaktaren och en fånge, densamme, om vilken är talat under namnet Teodoros.
En timme före det ovan skildrade uppträdets början hade biskopen begivit sig till storkyrkan. Klemens tillbragte denna timme med att läsa en bok, som hans fosterfar förärat honom, om den kristliga lydnaden.