— Lämna din lampa och följ mig ut, sade riddaren. Jag är fullt förtrogen med tanken att ha förlorat allt, som varit mig dyrbart.

— Herren gav och Herren tog; välsignat vare hans namn! suckade munken, i det han trädde ut och gick vid riddarens sida. Det är blott några timmar sedan jag begrov min älskade prior, men förunderligt!... mina ögon hava haft inga tårar för hans minne. Det är med mig som med dig; jag har jordat mitt hjärta i mina bröders grift.

— Vem av dem bägge dog först, min maka eller min son? frågade riddaren med något svävande röst.

— Din son lever ännu... har jag icke sagt dig det?... såvida han icke dött, sedan jag lade honom i tröstarinnans famn. Gud sände mig en ängel i skepnaden av en kvinna, som hugsvalande suttit vid din makas dödsläger. Vem hon var, vet jag icke. Hon har aldrig förr varit sedd i denna nejd. Hon talade till den döende fru Helena sköna ord och hugsvalade henne med att ofta nämna ditt namn.

— Jag vet då, vem denna kvinna är, sade riddaren. Och det var i hennes famn du lade min son?

— Ja, vad annat skulle jag göra?

— Är hon nu borta härifrån?

— Ja, hon följde det främmande folket eller rättare: det främmande folket följde henne. Det var förvånande att se: när hon visade sig första gången för dem, vart det jubel bland de förtvivlade, stillhet bland de våldsamma, och farsoten 168 flydde från svedjelandet. Hon är ett högre väsen, och din son vilar gott på hennes arm.

De båda männen vandrade en stund under tystnad bredvid varandra. Riddaren rönte en känsla av tillfredsställelse däröver, att han ägde intet mer att förlora, intet mer att hoppas. Han kände sig äntligen stå fri emot sitt öde. Han var skövlad på allt men knotade ej; det vore orimligt att i denna förvandlingens, förgängelsens och dödens värld pocka på en varaktig äganderätt till timlig lycka. Den som spelar med i sinnelivets brokiga lek må fatta lekens mening. Den guldglänsande sky, som simmar i morgonrodnaden, är i all sin skönhet ej det rätta föremålet för eviga känslor. Solglittret på vattnets yta, böljan, som höjer sig och sjunker, suset i ekens krona, vill du avkräva dem en evighet, som de icke äga, vill du kristallisera dem i former, som trotsa förvittring? Varom icke, så fordra ej heller evighet av borgar med torn och tinnar, ej av rikedom och ära, ej av huslig lycka, ej av något bland allt, varefter den oerfarne griper och vars bortgång han ägnar onyttiga tårar. Den som en gång fått fotfäste på det evigas klippa rädes icke, om världssfärerna brista, himmel och jord sönderfalla i atomer. Det är endast ett solglitter som slocknat, en bölja som sjunkit, en susning som förstummats. Riddaren såg upp till stjärnorna och kände, att vadhelst hans öde, i dem skrivet, ännu kunde förbehålla åt en framtid, så skulle han ej förskräckas mer och ej fröjdas mer: han var fri — fri emot allt som är företeelse och händelse och 169 tillfällighet och låter mäta sig med tidens mått. Men bakom företeelserna hägrade i hans själ ett annat, som ej försvunne med dem. Vad Helenas, vad den lille Erlands, vad Sorgbarns och Singoallas försvunna bilder innebure, vad som symboliserade sig i deras framträdande och bortgång, det vore något för döden oåtkomligt, eller kanske hellre något, som döden skulle förklara.

En hemsk bild var natten i skogen, då månskenet darrade på en blodfläckad klinga, men även den bilden förfärade honom icke mer; han var enig med sig själv därom, att skuld måste utplånas, och ville gärna, såvitt som skuld på honom vilade, låta den stränga vedergällningen taga ut sin rätt. Han ägde ej en vågskål att väga sin egen andel i sitt livs mörka öden, och hade han ägt en sådan vågskål, skulle han bortkastat henne utan att väga, ty han kände ingen lust att köpslå, pruta och dagtinga om skuld och vedergällning. Och han tänkte därvid på en annan symbol — försoningens, och det var med andakt han lyssnade, då brodern Johannes, som vandrade vid hans sida, avbrytande tystnaden, sjöng med sakta röst en vers ur pesthymnen: