| Vredens Gud! Ditt rysliga gissel sjunker! | |
| Mellan dig och bävande syndare medle | |
| korset, spjutet, spikarne, dödens smärta, | |
| blodiga kronan! | |
| (Över. ur första uppl.) |
Skogens eremiter.
Det var en vacker sommarkväll. Synkretsen i väster färgades av guld och purpur. Regnet, som hade fallit vid middagstiden, hade uppfriskat nejden; granar och ängar doftade, människorna andades med njutning den rena luften.
Fjärran i skogen hördes nyodlarens yxa; där pågick idogt arbete; ty i fält, som tjugufem år, sedan pestens tid, legat obrukade, gällde det nu att sätta plogbill.
Vid ingången till sin grotta satt den ene av traktens eremiter, den av folket högt vördade gudsmannen Erland. För en timme sedan lämnade han örtagården, där han nästan hela dagen sysslat med hacka och spade. Nu satt han på mossbädden och såg med drömmande blick in i aftonrodnaden, varav ett återsken föll på hans lugna anlete. I handen höll han en bok, en mystisk andes betraktelser, hans älsklingsbok, för flera år sedan hämtad ur det övergivna klostrets valv.