— Låt mig veta, vad du heter, sade gossen och tog hennes hand.
— Du är nyfiken.
— Nej, jag bryr mig icke om ditt namn, om du endast vill säga mig, varifrån du är, och varför vi aldrig mer skola se varandra.
— Jag heter Singoalla, är kommen fjärran från och stannar ej å någon ort.
— Och vi träffas då aldrig mer?
— Vad bryr du dig om mig? I morgon har du glömt mig.
— Nej, jag glömmer dig aldrig.
I stället för att svara böjde sig Singoalla ned, plockade en röd blomma, kastade henne i bäcken och sprang in i skogen.
Erland stod ensam. Hans blick svävade efter den försvunna. Han stod så en stund, tyst, orörlig, drömmande. Äntligen väcktes han av Käcks tjut. Hunden såg på sin herre oroligt, ty han var ej van att se honom sådan. Men Erland kastade bågen på skuldran och gick långsamt uppför kullen.