Och i det han talade så, slungade han dolken mot Erlands huvud. Men Assims hand felade; vreden och skymningen bragte den skicklige dolkslungaren på skam. Erland gick emot honom med höjd kniv. Assim gjorde ett språng tillbaka, ett vigt språng: han sträckte ut sina armar, hans svarta öga följde det hotande vapnets rörelser, fingrarne öppnade sig för att i rätta ögonblicket 46 gripa om Erlands lyfta hand, och den smidiga kroppen böjde sig för att med ett oväntat sidosprång undvika hugget, om handen ej kunde avvärja det.
— Assim är utan vapen, nåd åt Assim, ropade Singoalla och förde händerna vilt genom sitt hår.
— Är du vapenlös? sporde Erland och sänkte sin hand.
— Ja, svarade Assim, men jag är en man.
Erland kastade jaktkniven i gräset för att efter nordisk sed utan vapen kämpa mot vapenlös.
Erland, den blonde göten, var sjutton år, skägglös och långt ifrån fullvuxen; Assim, den mörke ättlingen av folket från Ganges, hade vandrat i tjugusex somrar, oräknat de två, hans moder burit honom på sin rygg.
De gå emot varandra, de lyfta armarne, de trycka bröst mot bröst; deras ådror svälla, deras senor sträckas, deras muskler spännas från hjässan till fotabjället.
Men nu är segern avgjord. Den blonde göten har kastat den mörke främlingen till marken; hans knä trycker hårt mot den fallnes bröst, och handen griper kring hans strupe.
Då ilar flickan till kämparne att beveka segraren, bedja för den övervunne. Erland lyssnar, släpper sitt tag och reser sig.
Assim stiger upp, men hans blick är häftad vid jorden. Han tager sin kappa, sveper sig i henne och smyger bort.