Med rätta älskar den stora allmänheten att se en väl inriden pegasus, känslig för varje minsta ryckning i förståndets tyglar. En god skolhäst är värd att prisa. Men den, som burit mig på dessa mina ungdomliga utflykter, var sin egen herre: han fick föra mig vart han ville, och så bar det av in i töckenhöljda, månskensbelysta nejder, där alla föremål tedde sig med ovissa, svävande linjer. Där trivdes jag också väl den tiden. De, som göra så ännu, skola ursäkta mig och möjligen här igenfinna sina egna intryck, sin egen känslostämning.
För andra än dem duga dessa historier svårligen, om icke, i brist på annan läsning, någon kulen höstkväll, då regnet slår på fönsterrutorna och brasan är tänd på härden.
Samlingen av dem börjas här med »Singoalla», ett kuriosum, som för flera år tillbaka varit offentliggjort i någon oläst kalender och nu, efter en mild skärskådning av sin upphovsmans öga, för andra gången framlägges.
Ifrågavarande berättelse förutskickas såsom en prövosten, ty läser någon den till slut, kunna andra väl uthärda de övriga.
Författaren.
TILLÄGNAN VID FJÄRDE UPPLAGAN.
TILL
ALBERT BONNIER.
Då min »Singoalla» nu för fjärde gången, och det i en skrud, varmed din omsorg och Carl Larssons snille smyckat henne, framträder, är det min önskan att få offentligen med nej besvara frågan, om det mellan förläggare och författare kan finnas ett bättre förhållande än det mångåriga mellan dig och mig.