I dylika ordalag hade hon talat till sin son alltifrån hans barndom. Assim sörjde över sitt mörka blod och beskyllde det för tillskyndelser till de ord och gärningar, som han blygdes över och ångrade. Men av purpurrött fanns kvar i hans ådror åtminstone så mycket, att det kunde göra sig kännbart och taga väldet i morgonrodnadsstunder. Då hände, att från hans läppar kommo ord, som förvånade vandrarefolket och beundrades av Singoalla, men som varken hon eller de andra räknade Assim till ära, emedan de trodde, att det var förfäder, som talade med hans mun.

Assim red hän till eftertruppen. Erland och Singoalla gav han icke en blick. Med hänryckning, underligt skuggad av smärta, såg han mot öster, mot dagerkällan, över vilken blekröda skyar strimmade sig. De genomdallrades starkare och 58 starkare av färgvärme. Det blekröda vart högrött, det högröda djupt rosarött, som kantade sig med silver, gömde silvret under bräm av smältande, eldmättat guld, väckte fågelsången i skogen till jublande liv och bredde pårlglitter och regnbågeskimmer över markens daggvåta mossa.

Assim hade stigit av hästen. Han stirrade med förklarat anlete in i de överjordiska färglekarne och sade:

— Usas, Usas, himmelens dotter, hell dig, ungmö Morgonrodnad! Ljusets stridsmän, dina kämpar, feja sina vapen, spänna de röda hästarne för din vagn och öppna dig himmelens port. Du fattar den heliga ordningens tyglar och far med färgblänkande hjul upp på lagstadgad väg, ett ljuvligt förebud åt den härliga Sûrya. I dig är alla varelsers ande, till rörelse väcker du allt som lever. Mörkrets makter fly vid din åsyn, du stolta, segervana, fägringssvällande ungmö Morgonrodnad.

Solkanten visade sig, och i brådhast stod hela den bländande skivan över synranden för att med saktad iver lyfta sig högre. Assim sänkte sin panna och bad:

— Sûrya, jaga mörkret ur mitt sinne, där det råder, medan jorden badar i din glans! Sol, härliga drottning, lyssna från din höga eldskimrande vagn till sonen av fäder, som ägnat dig tusen sånger, otaliga offer! Hav förbarmande med mig! Jag är en man, förnedrad av obesvarad kärlek. Mitt blod är förgiftat. Jag önskar fördärv och död över en vit, som tillbedes av henne, 59 som har förtrollat mig. Mitt i din strålglans är det natt för mina ögon. Sûrya, medlidsam i ditt majestät, räck den sjuke ett blad från den krans av hälsoblomster, som smycka ditt skinande änne! Vill du giva mig Singoallas hjärta? Vill du det ej, så lägg mig bland dem, som skådat din härlighet och icke skåda den mer!

Detta var en behaglig vandring, tyckte Erland, och hans bröst svällde av en enda känsla, som ropade: Fram, fram genom den sköna världen! Han såg på Singoalla; hon var en nyss utvecklad ros, frisk av morgondagg.

Men morgonen hade ej förjagat det nattliga moln, som vilade på hövdingens panna. Även hos honom ropade en känsla: Fram, fram! men det var en ängslande känsla. Han ilade outtröttlig från vagn till vagn och eggade männen att skynda. Timme efter timme förled, och solen stod redan högt; hästarne badade i svett, kvinnorna voro trötta och knotade. Men hövdingen ropade: — Fram! piskorna smällde över de trötta dragarne, och vagnshjulen gnisslade på sina nötta axlar.

— Hövding, sade Erland till Singoallas fader, skall du icke snart bjuda rast? Vet du ej, att dragare tarva vila, foder och vatten? Se, där borta flyter en bäck. Låt oss vattna hästar och oxar!

— Där, sade hövdingen och pekade mot en sakta sluttande höjd, som var helt nära, där skola vi vila.