— Bah, inföll hövdingen, låt oss ej vara småaktiga! Således fritt avtåg med allt vad vi äga! Pojken skall oskadd utlämnas, om I svärjen 66 på er frälsares bild att varken själva oroa oss på minsta vis ej heller därtill egga andra.
— Jag skall efter bästa förmåga gottgöra klostret dess förlust, viskade riddar Bengt till patern med en blick av hemsk oro på Assims lyfta dolk. Låt oss gå eden, och må de draga bort!
Med en ny suck framtog pater Henrik ett krucifix, som han bar i en kedja kring halsen.
— Allt för den kära gossen. Men huru har han råkat i deras händer? Jag begriper det icke.
Riddaren och patern gingo båda den äskade eden.
— Sänk svärdet och lös fången, ropade hövdingen till Assim.
— Nej, nej! skreko flera röster. Utlämnen icke vår gisslan! De skola sedan angripa och nedgöra oss.
— Lugnen er, sade hövdingen på sitt folks språk. Dessa nordiska människor äro ett underligt folk. De hålla vanligen, vad de lova, till och med utan både ed och handslag. Men i alla händelser äro vi ju färdiga till försvar... Ädle herre, sade hövdingen till riddar Bengt, tro icke, att vi med våld fört eder son med oss! Han har själv infunnit sig i vårt läger i akt och mening att följa oss på vår vandring genom världen, ty han har förälskat sig i min dotter och vill icke skiljas från henne.
— Du ljuger, sade riddaren. Men jag byter icke ord med dig. Drag dina färde och frukta himmelens straff!