Assims moder och de andra kvinnorna sprungo efter henne och samlades under skrän kring hövdingen. Även männen flockade sig dit.
— Rättvisa! rättvisa! skrek Assims moder. Är det nu kommet så långt, att sonen till den döda hövdingen, en gudaättling, får skymfas av de; levande hövdingens dotter? Är Assim icke god nog åt Singoalla? Vänta, vår släkt är mäktig... vår släkt är en hövdingesläkt så ädel, att din är mot den som smuts är mot solglans.
— Tig, käring, sade hövdingen, eller jag skär tungan ur din hals! Har jag någonsin glömt vad rättvisan kräver?
— Min far, ropade Singoalla och slog sina armar kring hans liv, den blonde ynglingen är min man! Vi ha svurit varandra trohet på Alakos bild; du kan aldrig taga honom från mig.
— Hon yrar, sade hövdingen. Var är Assim?
— Jag är här.
— Hämta ett krus!
Kruset frambars av en kvinna. Hövdingen upplyfte det.
— Assim, sade han, jag giver dig min dotter till äkta, och till ett tecken därpå krossar jag detta...
— Håll, utbrast Assim, ni vet icke om jag vill ha henne. Jag fikar ej efter ett äpple, vari en annan bitit.