Då havets böljor dansade kring Erlands skuta och buro honom allt längre från fosterlandets strand, hände stundom, att besynnerliga tankar 79 rörde sig hos ynglingen. Namnet Singoalla genljöd i hans sinne och förvirrade det. Han på en gång avskydde och älskade detta namn. I dess klang lågo kärlek och svärmeri, gift och trolldom. Stundom glänste i hans hågkomst bruna ögon, rodnade bruna kinder och ville likasom trotsa bilden av Erlands trolovade, den milda Helena, ville likasom med sin skönhet överlysa hennes; då sade Erland:
Vik bort, gudlösa syn, ur min själ!... och han visslade på vind, ställde sig vid rodret och styrde sin köl mot södern.
SENARE AVDELNINGEN.
Sorgbarn.
Tio år hava förflutit, och många skiften under den tiden timat.
Herre på Ekö slott är nu riddar Erland Månesköld; hans fru är Helena Ulvsax, och hon bär redan en liten Erland vid sin barm.