Ovädret fortfor. Det var nu mörkt, och patern tände en lampa. Hennes matta ljus kunde ej dölja de vita blixtar, som alltemellanåt fladdrade över fönstrets svarta grund och göto sitt sken på riddarens och munkens bleka anleten.
— Följ mig till kapellet... Guds röst höres i stormen... låt oss bedja! sade patern och steg upp. Erland följde honom.
Munkarne kallades till kapellet. Vaxljusen i grenstakarne tändes. Samlade kring altaret och knäböjda vid detta uppstämde munkarne en sång, i vars toner dallrade känslor, för vilka intet hjärta år alldeles främmande: människans rädsla för naturens övermakt och vrede, för hennes dunkla alstringskraft och omotståndliga förstörelselusta, men även människans förtröstan till ett barmhärtigt väsen, vars kärlek är närvarande även i ödeläggelsen.
Med munkarnes sång förenade sig ljuden från klockornas helgade malm. Men högre och kraftigare än de dånade åskan, brusade stormen.
När bönen var ändad, återvände patern och riddaren till bokrummet. Klockorna klämtade ännu; de skulle ringa, så länge stormen fortfor, och mana det kringboende folket till bön.
Riddaren ville nu återvända hem och ämnade gå till sin häst, som överlämnats i brodern Johannes’ vård. Men i samma stund inträdde denne och anmälde, att en gosse av främmande och ovanligt utseende ville tala vid priorn.
— Varifrån kommer han i detta oväder? sporde priorn förundrad.
— Jag vet icke.
Priorn och även riddaren tänkte ögonblickligt på den syn, som troddes båda pesten.