Synbarligen hade flera släktled burit virke till holmen, fogat bygge till bygge och timrat dem efter olika tiders smak och vanor.
På trettonhundratalet var slottet ett vidsträckt helt med högre och lägre takåsar, vilkas linjer bröto varandra, och med väggar, som sammanstötte i varjehanda vinklar och, fattiga på fönster, voro så mycket rikare på utsprång, svalgångar och symboliska smidesverk och sniderier. Över portalens prydligt utskurna stolpar stodo bilder av Unaman, Sunaman och Vinaman, de tre blodsvittnena, vördnadsbjudande, om än icke vackra att åse. Med sina mot höjden sträckta armar borde de nedkalla välsignelse över Ekö slott.
Holmen omgavs av ett pålverk. En fallbrygga förenade den med fasta landet.
Tiden hade målat slottet i grått och brunt. Det såg ut, som om det gömde på hemligheter, forntida och framtida. Tystnaden, som vanligen rådde där, kändes som påbjuden för att icke störa ett ruvande på minnen och aningar.
Insjön speglade furuklädda gråstensbranter. Den mörka barrskogen sträckte sig vida åt alla håll. På ett ställe sänkte sig stranden öppen mot sjön. Där skymtade mellan däldens björkar den trappvis stigande gaveln av ett kloster.
Dess stenfot finns ännu. Jag har suttit där en senhöstdag under tungsinta skyar, medan fuktiga vinddrag än prasslade, än suckade i den bleka strandvassen. Döda och döende örter dvaldes vid mina fötter; men en stålört, en styvmodersblomma bevarade ännu en senkommen, flyktig fägring. Förgängelsefärger bredde vemod över markerna och skogen. Rönnen, som skjutit upp mellan stenarne, bar på nästan avlövade grenar klasar, som lyste i den immiga dagern med några sparade droppar av sommarlivets blod. Vad klostret hette, vet nu ingen, om ej de forntidslärde. Men sägnen förmäler, att den svarta döden lade det öde, och att det sedan dess var lämnat åt förfallet.
Omkring år 1340 var riddar Bengt Månesköld herre på Ekö. Det gick ett ordstäv, redan då gammalt, att det slottet låg i tystnad, och om dess ägare, den ene efter den andre, sades, att ett ord kostade dem mer än en rundlig allmosa. 7 Månesköldarne syntes hugade att gå sin bana ljudlöst likt månen, som enligt en saga skulle varit deras hedniske stamfaders vän och givit honom en silverskära. Bland de många vartecknen och på förfäder häntydande sinnebilderna å slottets väggar syntes likväl månskäran ingenstädes utom över porten till örtagården, men där var hon lagd under den heliga jungfruns fötter och sålunda kristnad. Sporde någon riddar Bengt om den underliga sagan, gjorde han med handen en avvärjande åtbörd, om han ej gjorde korstecknet, och svarade blott: — Det var i hedna tider. Mer sinnad att ordrikt giva besked om saken var trotjänaren Rasmus skytt.
Folket i bygden visste, varför tystnad låg över Ekö och Ekösläkten. När kristendomens budbärare — de tre, vilkas bilder över portalen lyfte blickar och händer mot himmelen — hade visat sig inne i Småland och från dess ättehögar börjat tala om vite Krist och helige fadern i Rom, hade den bland Månesköldarnes förfäder, som då levde, ivrat emot dem, samlat folket på helgedomsbackarne och i offerlundarne och manat det till trohet mot den outgrundlige Oden, den vite Balder, den väldige Tor. Till dessa avgudars ära sjöng han vid harpoklang, säges det, sånger så mäktiga, så trolska, att folket tyckte alla skapelsens röster samstämma med dem. Det förhärdade fördenskull sitt hjärta mot evangelium och drev dess sändebud bort. Därför låg tystnad över Ekö och Ekösläkten. Men tystnaden var nu icke samvetstung, såsom den förr lär hava varit. Sju 8 fromma släktled hade bemödat sig att utplåna den hedniske sångarens skuld. Detta var samvetslättande.
Det sades, att ingen kristen Månesköld kunnat eller velat sjunga under öppen himmel — ingen före Erland, riddar Bengts son, gosse ännu. Hans stämma hade man med förundran hört icke så sällan inifrån skogsdunklet, där han, rustad med bågen och jaktspjutet, gärna strövade. Han sjöng besynnerliga tonföljder, vilda och vackra, helst när suset i tallar och granar var högstämt. Han gick ensam, när han icke ville, att Rasmus skytt skulle följa honom.