— Min gamle lärare, jag blygs, när jag säger det, och jag förstår det icke själv, men detta barn, om det är ett barn, förvirrar mig, skrämmer mig, uppjagar stygga minnen och inbillningar. Du hör ju, att han sjunger! Tro mig, det är en trollsång. Vet du vad? Jag hörde i min gossetid en landstrykare, den gången en gubbe, sjunga en trollsång, en som gjorde mig halvgalen av lust att rusa in i mannaskaror och slå och döda och dödas. Han sjöng om Satan, som han kallade Oden, i spetsen för svear och göter, våra olyckliga hednafäder, eggande dem till kamp, förmodligen mot kristendomens stridsmän. Han sjöng om pilforsar, störtande ned i spjutskogar, om ett vapenhav, vältrande skriande böljor, piskade av valkyriestormen och skimrande i svärdens ljungeldslågor. Jag såg, ja, jag såg Satan på den åttafotade helveteshästen. Gråa moln och blåa himmelsflikar fladdrade från hans axlar. Jag hörde hans rop mitt genom stridslurar, dånande som domsbasuner. Minnet skär mig genom märg och ben. Jag var förtrollad, förhäxad, utom mig. De kringstrykande sångarne äro ett farligt folk. Väl, att de nu i det närmaste försvunnit. Den här pojken är av deras yngel. Tysta honom!
Sorgbarns sång var vemodig och omfattade endast några toner, som bildade en enformig, ödslig och främmande melodi. Om riddaren och patern velat lyssna till Sorgbarns sång, skulle de på en mellanstund, då åskan var tyst, kunnat höra 94 följande ord, ledsagade av glasbitarnes klang, regnets sorl där ute och klockornas dån från tornet:
| Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne | |
| hän över skummande sjö, över susande skogars mörker, | |
| tranan skriar på ödsligt skär, | |
| falken dväljes i klyftans skygd; | |
| trött att jaga han gömt sin näbb | |
| vingens av skurar tyngda dun. | |
| Solen gick ned, det svartnar så djupt under gran och fura, | |
| regnet sorlar och ränniln suckar i bergets mossa, | |
| molnet löser sin sorg i gråt, | |
| sonen vilar på moderns sköt, | |
| molnets son och hans sorgsna moder | |
| längta och svinna i tårar hän. |
Dessa ord sjöng Sorgbarn, men innan han slutat sin sång, steg riddaren upp, gick fram till honom och trampade glasbitarne i smulor.
— Hör du icke åskan? sade han och fattade gossen häftigt i armen. Vill du gäcka Guds röst i stormen? Var har du lärt seder? Höves det ej den fromme att korsa sig och böja sitt huvud för blixten? Är du en hedning?
Sorgbarn såg på sitt smulade klangverk och sedan på riddaren.
— Får jag tjäna dig i hundra dagar eller icke? frågade han, likasom han ej förstått riddarens vrede.
Denne släppte hans arm och kunde knappt uthärda hans blick men svarade:
— Du må komma, ty det lyster mig se, vem du är. Men dessa hundra dagar skola icke varda 95 dina sötebrödsdagar, var viss därom! Du skall få sova på min matta men också vara min hund och lönas med sparkar. Och återfinnas icke de plundrade klosterskatterna genom dig, såsom du föregiver, att det är uppenbarat din moder, då har du än värre att vänta.
Sorgbarn tycktes icke frukta utan glädja sig åt löftet, ty det skimrade likasom fröjd i hans mörka ögon.