— En påpasslig tjänare och en ivrig botgörare, denne Sorgbarn! sade riddaren. Ve hans arme faders själ, om ej andra överloppsgärningar än denne sons kunna lösa henne ur skärselden!
Men riddaren hade knappt uttalat dessa ord, förrän Sorgbarn inträdde.
— Kom hit, ropade riddaren, vars vrede var väckt, det är svårt att säga av vilken orsak. Är du min tjänare, så må du ock passa på din tjänst, du lilla spökelse!
Och därmed slog riddaren Sorgbarn så häftigt i ansiktet, att han föll till golvet.
Fru Helena gav sin hårde man en förebrående blick för denna grymhet; men Sorgbarn steg upp, avtorkade en fuktig glans ur ögonen och upptog ur sin livrock ett skinande smycke, som han med blossande kinder räckte riddaren.
Det var Mariabildens gyllene krona, för tio år sedan rövad ur klostret av det främmande folket. Riddaren igenkände henne och häpnade; fru Helena fattade kronan och utbrast i ett glädjerop. Den lille Erland, som satt bredvid sin fader, sträckte armarne efter henne, ty hennes glans fägnade hans ögon.
— Var har du funnit kronan? frågade riddaren.
— I skogen, svarade Sorgbarn.
— Har du funnit allt?