— Du spådde sant... jag fruktade det... Läs! Han nalkas oss med stora steg, Guds vredes dag, dies iræ, dies illa... Pesten är i landet och sprider sig hastigt. Miskunda dig, Gud! Vem undrar, om det starkaste hjärta nu vill bäva!
Riddar Erlands bleka kinder vordo blekare. Han fattade pergamentet, och hans blick föll på följande rader:
»Den hemske mandråparen lär kommit till norska staden Bergen med ett redlöst angliskt skepp, vars besättning var död, då skeppet drev in på redden. Han skonar varken hög eller låg, klerk eller lekman, rik eller fattig. I Nidaros är 106 ärkebiskop Arne med hela domkapitlet slagen av honom. Han har vandrat från dal till dal och bortsopat allt levande, icke allena människor utan husdjuren, vilddjuren, ja fåglarne under himmelen. Nu är han här. Parce, parce, cohibe flagellum, Domine Deus! Mitt kloster är utdött. Jag är ensam kvar. Mina bröders lik ruttna utanför klosterporten; jag har ej kunnat jorda dem. Jag ser genom mitt fönster de ännu levande bland folket draga i procession kring kyrkan, åkallande Guds barmhärtighet. Medan tåget skrider, glesna dess leder, och hopen av döende och döda, som ligga däromkring, ökas. Själv ser jag stundligen på min lekamen, väntande att där skåda de svarta märken, som äro sjukdomens och dödens förebud. Jag vet, att jag skall dö. Gud vare min själ nådig! En man, som inbillar sig, att han skall få leva, om han lämnar dödens nejd, skall fortbära detta brev. Jag tvivlar, att det skall komma i din hand. Pax tecum!»
— Gud vare oss nådig! sade riddaren med djup röst. Detta brev är redan gammalt. Måhända är oss den store mandråparen helt nära. Svårt är att hava hustru och barn i sådana tider.
— Bäst är att ingenting jordiskt älska, sade patern, då förskräcker icke dödens port.
— Jag har sett pesten helt nära, fortfor riddaren. Jag har i de sydländska städerna vandrat bland likhögar, burit sjuka på min rygg, känt deras andedräkt blandas med min, och dock lever jag än.
— Vårt öde står i Guds hand... Med denna tanke lyfte patern den fasa, varmed olycksbudet 107 först slagit honom, från sin själ och andades åter fritt.
— Ja, ni har rätt: vårt öde står i Guds hand. Fromme fader, vore Sorgbarn, min munskänk, här, skulle vi lätta våra hjärtan med en bägare gott vin. Dock, han infinner sig snart, ty han sköter sin tjänst noggrant.
Och riddaren skådade ut genom fönstret, ty hans hjärta, som grymt kämpat mot sin egen känsla, hade nu utan motstånd övergivit sig åt en sådan tillgivenhet för Sorgbarn, att det längtade efter honom var stund han var borta. Denna känsla var hemlighetsfull och oförklarlig. Visst voro Sorgbarns ögon speglar för Sorgbarns egen själ, men likväl förekom det riddaren, som om ur djupet av dessa ögon blickade två andra, i vilka han först med bävan, sedan med lugn igenkände en likhet med Singoallas... »först med bävan», ty minnet av Singoalla var för honom ett hedniskt minne, genom giftdryckens lekamliga och vidskepliga sagors andliga verkningar förenat med bilder av helgerån, svek, mord och trolldom; ty minnet av Singoalla var även förenat med hågkomsten av en ed, visserligen hednisk, men dock en ed, som riddaren brutit, och med minnet av en vedergällning, som denna ed skulle draga över hans huvud... »sedan med lugn», ty genom den lille pilgrimen likasom kristnades detta minne, och riddaren tyckte sig känna, att han med godhet mot Sorgbarn kunde försona, vad han ofrivilligt brutit mot Singoalla.
Men vi lämne riddaren och följe Sorgbarns 108 väg i skogen! Så fort, att hans bleka kinder färgades av rodnad, hade Sorgbarn ilat bland granarna längs insjöns strand, till dess han kom till en sammangyttrad hop av branta klippor, väldiga delar av ett berg, som urtidens krafter söndersprängt, och vars stycken nu på villsamt sätt stodo lutande mot eller vältrade på varandra.