— Väl, utbrast Singoalla och steg upp. Kraften skall verka. Sorgbarn, du skall föra din fader till mig.
— Om Gud giver mig styrka.
— Du har henne, svarade modern, du har denna styrka, som Alako skänker sina utvalda. Du kan uträtta stora ting med den kraften. Du är son av söderns glöd och nordens köld. Du är son av trohet och svek, av hedning och kristen, av det ljusa och det mörka, av den första kärleken och den första ungdomsstyrkan. Stackars Sorgbarn! Varför är du här? Se, du är en riddares son, ett slott skulle vara din boning, sammet din dräkt och guldsporrar klinga vid dina steg. Men du är född till sorg, icke till glädje; din hands linjer, din pannas välvning, ådrornas väv i dina ögonlock bestämma dig till ve och suckande. Din kind är blek, som blomman, då hon växer i mörker. I sorg är du född till världen, en suckande barm har du diat, din moders kyss var salt av 111 tårar. Sorgbarn, du skall föra din fader till mig; han har svurit mig trohet på Alakos bild; han är min; jag har rätt att utgjuta hans blod, att stänga hans himmel, om hans och din gud är min gud. Du skall föra honom till mig ännu denna natt, Sorgbarn. Han skall dragas till doms för sitt svek och sin grymhet. O, har han hjärta, skall han gråta över dina bleka kinder och rysa över din arma moders kval!
— Jag skall föra min fader till dig, men Assim får icke döda honom, sade Sorgbarn.
— Som din moder bjuder, sade Assim torrt och sparkade till svärdet, som låg på golvet. Jag har lovat vara din moders slav, fast min trohet är henne mindre dyrbar än din faders svek.
— Tyst! ropade Sorgbarn till Assim. Är du min moders slav, så må du tiga!
— Jag är en furstes son och hennes slav.
— Nu lämnar jag dig, moder. Riddaren väntar mig. I natt återvänder jag med min fader.
— Se där, sade Assim, på hallen ligga några frön, som jag plockat vid fullmåne. Lägg dem i riddarens bägare, då lyder han lättare din kraft.
Sorgbarn tvekade.