Men innan Mesmer uppdagade henne, var hon som tillvarande känd och använd av Indiens braminer och av folket från Assaria. Men folket från Assaria forskade icke; det använde kraften helt enkelt och lät henne vara vad hon var och vad hon är: en gåta.
Sorgbarn var i högt mått begåvad med den hemliga kraften; det hade hans moder rönt. Då hennes hjärta slets av kval och sömnen flydde hennes läger, plägade Sorgbarn stryka över hennes ansikte med sina händer, och sömnen kom, och hjärtat vaggades till några timmars ro.
Nu sover riddaren: det höres av hans andedrag. Sanduret viskar. Stjärnorna blicka in genom tornfönstret. Sorgbarn stiger upp från sin matta och smyger med ljudlösa steg till Erlands säng. Den lilles hjärta är i våldsam rörelse. Hans händer lyftas tvekande. De sväva som skuggor över riddarens panna ned mot hans bröst. Sanduret viskar alltjämt. Stjärnorna blicka genom tornfönstret. Det är tyst; även riddarens andedrag hava tystnat. Han vilar i sängen lik en död, och stjärnljuset darrar på hans bleka panna. Som skuggor sväva Sorgbarns händer över riddarens ansikte; de sväva över hans ansikte som tysta skuggor. Då reser sig riddaren upp. Sorgbarn far tillbaka, uppgiver ett halvkvävt rop och kastar sig på knä. Riddarens ögon äro lyckta.
— Herr Erland, viskar Sorgbarn, jag ville dig icke illa. Vredgas ej!
Riddaren svarade ej.
Då märkte Sorgbarn, att kraften verkat. Han steg upp och sade lugnt:
— Riddare, du skall lämna bädden och följa mig!
— Vart vill du föra mig, Sorgbarn?
— Du skall snart få veta det.