Då gick Sorgbarn till sin fader, lade sin hand på hans skuldra och sade till honom:
— Natten lider. Stig upp och följ mig!
Riddaren vaknade smärtsamt ur sin halvslummer; hans vilja var underdånig Sorgbarns; han måste lyda.
Detta gjorde Sorgbarn, ty det var redan långt förbi midnatt, och den hemliga kraften, genom vilken Sorgbarns själ rådde över riddarens, började slappas. Det kände gossen av kyla och matthet i sina lemmar.
— Moder, sade han till Singoalla, kom! Jag är matt och fryser. Vi måste skynda.
— Säg farväl, o moder. Vi måste skynda, upprepade Sorgbarn ängsligt.
Singoalla steg upp.
— Farväl, viskade hon till riddaren.
— Nej, nej, sade riddar Erland, här skola vi stanna evigt.
— Vi träffas åter. Farväl!