Utöver Erlands kinder strömmade tårar; han vred sina händer och ropade hennes namn; men hon var borta, och Sorgbarns kraft fängslade Erland vid stället.
Då utbrast Erland i sådana verop, att det skar genom Sorgbarns märg. Den lille darrade och kände sin kraft minskas, sin vilja slappas, sitt hjärta smälta.
— Sorgbarn, ropade riddaren, jag krossar dig, om du icke svär vid Gud att nästa natt, varje natt återföra mig till Singoalla!
— Jag svär, suckade Sorgbarn, nästan medvetslös.
— Fort! Återvändom då till slottet, innan jag vaknar! Jag känner, att din kraft minskas, att jag snart skall vakna. Skynda dig! Vi äro annars förlorade.
Sorgbarn gick med snabba steg. Erland följde honom. En knapp fjärdedels timme därefter vilade riddaren i sin säng och pilgrimen på sin matta.
Men Assim lurade förgäves på sitt rov, där han stod i klippbrottet med det skarpslipade svärdet i hand. När Singoalla återkom till grottan, sade hon endast: — Riddaren kommer icke. — Assim slog då svärdet i klippan, så att det brast vid fästet, ilade så till stranden och roade sig hela natten med att härma nattfåglarne och rulla stenar nedför klipporna i sjön.
