Gripen av dödsångest föll han ned framför riddaren, omfattade hans knän och bad:
— Herr Erland... fader... gör mig icke illa!
— Vad fruktar du? Har du fått dåligt samvete? Se så, inga narrstreck! Upp, min gosse, och för mig till din moder!
Erland fattade gossen våldsamt i armen och ryckte honom upp.
— Ja, jag skall visa dig till henne. Men... du vill väl icke döda henne? Du vill väl icke min moder något ont?
— Tänk ej på hennes trygghet, tänk på din egen, sade riddaren. Nå, lyder du, eller vågar du trotsa?
— Herr Erland, jag lyder... jag lyder gärna. Men lova...
— Tyst! ropade riddaren och drog, ur stånd att längre dölja sin sinnesstämning, jaktkniven ur slidan. Du är din moders medbrottsling, och så sant som hon sugit livskraften ur mitt hjärta lovar jag, att hennes eget hjärta skall i denna natt skälva på udden av min kniv. Och dig lovar jag, att om du ett ögonblick tvekar att visa mig vägen till henne, skall jag döda dig och finna vägen själv. Och träffar jag henne icke i natt, skall i morgon jakthornet smattra, kopplen lössläppas och skallgången draga sin kedja kring den djävulska trollkvinnan. Hon skall icke undkomma mig. Fresta fördenskull icke mitt tålamod med ett ord vidare! Minns för ditt eget bästa den lydnadsed du svurit mig! Framåt!
— Nej, nej! utbrast Sorgbarn med styrkan av ett nödrop och omfattade än en gång riddarens knän. Denne lossade våldsamt hans armar och sparkade honom med hat och avsky ifrån sig.