Dagningen.
Eldskenet kom från klippbrottet.
Denna natt — så hade Singoalla bestämt, så hade hon även sagt till Sorgbarn — skulle vara hennes lyckas sista. Var detta en spådom om det, som denna samma natt skulle bära i sitt sköte? Nej, Singoalla ägde visserligen en spådomsande en utbildad aningsförmåga; men själv skulle hon försäkrat, att det var ett beslut, icke en förutsägelse. Den sällhet hon njutit var outsäglig; den hade gjort allt vad hon lidit till intet, hennes hjärta svällde av tacksamhet mot Gud för dessa nätters mystiska fröjd, för timmarne vid hennes älsklings och makes sida. De voro nu talde, dessa timmar, ty hon såg, att Erland icke kunde bära dem. Han skulle dö, om splittringen mellan dagens liv och nattens fortginge. Men vore icke minnet mäktigt nog att förljuva den saknad hon skulle känna, sedan hon sagt Erland sitt sista, oåterkalleliga farväl och gått för alltid bort ur hans grannskap? Dock varför saknad? Kan icke livet varda en dröm, där inbillningen räcker hjärtat vad det åtrår, där det förflutna är en återvunnen verklighet, som lämnar saknaden intet rum? Ja, Singoalla skulle fördrömma sitt återstående liv. 151 På andra sidan havet, långt bortom stäpperna österut, är ett land, där palmer resa sig mot en grönblå himmel och luften är mättad av sövande blomsterdoft. Det är vilans och drömmarnes land. Där står, uthugget i klippan, ett underligt tempel, som vaktas av vitklädda, tigande präster. Där slumra på mjuka kuddar, i skuggan av portikerna, prästinnor, vilkas enda kall är, då tamtam ljuder, att dansa i gulds och pärlors skrud en dans till offer åt sinnena, skenet, förändringen, skiftena och att sedan återvända i åskådningen av det eviga intet. Dit skall Singoalla ställa sin kosa, då hon lämnar barrskogens land. Där skall hon för palmen tala om granen i norden, för lotusblomman om näckrosen och för sig själv förtälja en ändlös saga om en blåögd yngling och sjunga denna saga som en vaggsång för sitt hjärta, tills det domnat. Sorgbarn skall vara gosseprästen i detta tempel, där övligt är att gudens rökverk tändes av en gosse, i vars skönhet man tydligen kan läsa förgängelsen. Där skall Sorgbarn i heliga skrifter, som av prästerna förvaras, få lära urtidens visdom, innan spådomen gått i fullbordan, som hon läst i ådrorna på hans ögonlock.
Så hade Singoalla beslutit. Hon hade smyckat sig till en avskedsfest. Hon var skönare i natt än den dag för tio år sedan, då Erland första gången såg henne vid skogsbäcken. Sällheten hade återgivit henne ungdomsfägringen, men förandligad och änglalik. Kärleken och offervilligheten, som genomträngde hennes väsen, hade gjort denna skönhet himmelsk i stället för jordisk. Den skulle 152 överväldigat ögat som en uppenbarelse från en annan värld, om den ej tillika genomskimrats av ett något ur denna världen, men ur det outgrundligaste djupet i den — något av furuskogens sus och stjärnenattens mystik, något trolskt och natursymboliskt...
Grottan var prydd med höstens sista rosor. Assim hade tänt elden på äriln. Singoalla hade sagt honom, att han nu gjorde det för sista gången, och Assim hade tigande emottagit den upplysningen. Singoalla hade bett honom hava allt redo för uppbrott nästa morgon, och han hade tigande fullgjort hennes önskan. Nu stod han och stirrade tigande i elden och såg, huru bränderna mörknade, kolades och vordo till aska. Han tyckte stundom, att han såg in icke i härdens eld utan i sitt eget hjärtas.
Singoalla satt på sin bädd av mossa med pannan lutad i handen, sänkt i drömmar eller lyssnande till ljud, som kunde båda ankomsten av de efterlängtade. Hon kunde sitta så timme efter timme. Hennes levnad under dessa dagar hade varit ett sådant bidande. Hon förnam knappt tidens flykt och aktgav dock på ögonblicken.
Där ute rasade stormen. Då och då fann en vindstöt väg mellan klipphällarne in i grottan och hotade att släcka brasan, som lyste henne.