Visst kunde det varit krångligt nog att leta sig fram och klättra bland dessa om varandra vräkta klippblock och hällar, helst nattetid vid osäkert månsken; men det gick likväl helt lätt, och riddaren tyckte, att han mer än en gång förr gjort det rönet och ägde en viss vana därvid. Han endast undrade, att han i sin gosseålder, då han strövade så mycket i skogen och företrädesvis uppsökte och älskade dess dunklaste gömmor, dock icke gjort närmare bekantskap med denna lustiga stig, som lovade föra in i bergkungens slott.

Nu, var han ej långt från grottans öppning. Då hejdades han av en tanke, att han ju gick ute denna natt för att fortsätta hednaguden Tors verk och döda skogens argaste troll, den förledande jättekvinna, som sugit livskraften ur hans hjärta. Men så påminde han sig pesten, som var kommen över världen för att utrota allt levande och sålunda gjorde allt annat dödande överflödigt, ja småaktigt och befängt. Och så erinrade han sig den bleke gossen och ordet fader och dolken, som, drypande av veropande bloddroppar, slängdes i en buske, och granen på kullens topp och sången: »Ljuvt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över nejden.»

Detta var en förvirrande blandning av 155 minnen, och riddaren kunde icke reda dem. Nåväl, varför icke förhålla sig likgiltig mot dem alla, varför fästa den ringaste vikt vid något förflutet, närvarande eller tillkommande? Man är ute och vandrar för vandringens egen skull, man bryr sig icke om ett mål för sin färd, man går in i den här grottan, därför att man råkat rikta sina steg åt det hållet och ej för något annat. Man är en strömbädd för en städse rinnande flod av föreställningar, men man låter floden ha sitt lopp och söker icke kvarhålla någon av hans böljor.

I en sådan känslostämning gick riddaren vidare och steg med likgiltig hållning in i grottan.

Han såg sig omkring. Bredvid honom stod, lutad mot väggen, en mörk man, som på honom fäste glödande ögon. Men detta besvärade icke riddaren. Det var återigen ett av dessa intryck, för vilka man kan vara alldeles likgiltig. Men längre bort i grottan såg han något annat. Han såg en kvinna, skönare än hans inbillning kunnat skapa, sorgsnare, där hon knäböjde över den döde gossen, än all den sorg som riddaren kunnat tänka sig — ty den sorg han hitintills sett hade alltid varit blandad med svaghet och begär efter tröst eller ock med förtvivlan eller ock med vrede, men denna sorg var enkel och oblandad och intet annat än sig själv. Han igenkände hos denna kvinna anletsdrag, som han älskat och hatat, avgudat och fördömt; för hans minne uppgingo tavlor av solsken och blomsterdoft, skiftande med andra av natt och förfäran. Han kände sig ånyo förvirrad. Då hörde han den mörke mannens röst, som sade:

156

— Singoalla, riddaren är här. Du behöver icke längre bida döden.

Och till riddaren sade mannen, fattande hans arm:

— Tveka icke utan fullborda vad du börjat! Hon känner ärendet, i vilket du kommer. Sorgbarn hann att anmäla dig, innan han slöt sina ögon. Du kommer för att hämnas den oförrätt Singoalla tillfogat dig, då hon gjorde dig till sina ögons ljus och sitt hjärtas åtrå och sitt löftes make och sin sons fader. Hon har grymt förolämpat dig med kärlek och trohet. Hon förtjänar döden och önskar den av dina händer. Hon vill dö bredvid det första offret för din rättmätiga vrede — din egen son. Ja, hon är mycket brottslig och förtjänar döden, det kan jag intyga, som hört de otaliga suckar, ditt minne avpressat henne, och sett de oräkneliga tårar, hon för din skull gjutit. Döda henne, herr riddare! Därefter kommer uppgörelsens stund emellan dig och mig.