— Ja, svarta döden, sade mannen.

— Svarta döden! upprepade munkarne och raglade mot valvgångens pelare eller kastade sig 162 framstupa på golvet eller sänkte bleknade anleten mot bröstet, mumlande: — Miserere, Domine!

Pater Henrik sansade sig först och sade till mannen: — Vi skola alla följa dig.

— Upp! fortfor han till munkarne. Skördemannen är kommen. Här gäller att rädda vetet, medan ogräset uppryckes att förbrännas i evig eld. Upp och rusten er till högtidlig procession! Tagen kors, hostia, dopfunt och relikskrin! Upp!

Munkarne reste sig darrande. En fjärdedels timme därefter skred tåget ur klostret. Den främmande mannen visade vägen. De enskilda vandrare, som mötte det, kastade sig till jorden. Bland dessa visste några redan om den hemska gästens ankomst; andra, som anlänt från sina enstaka hem i vildmarken och på morgonen icke skådat ett mänskligt anlete, voro okunniga därom. Munkarne, medan de med kors och fanor, hostia och relikskrin skredo framåt, sjöngo, men sången förtonade klanglöst i den tunga luften, liksom hade skogens ekon dött bort:

Aufer immensam, Deus, aufer iram,
Et cruentatum cohibe flagellum:
Nec scelus nostrum properes ad æquam
Pendere lancem.
Non opus summi pereat magistri,
Nec sinas passam fore passionem,
Corde sed manans lavet omne crimen
Sanguis et unda.

Folkhopen följde processionen, som, förd av främlingen, tågade till svedjelandet, där det 163 främmande folket nu, liksom för tio år sedan, hade lägrat sig.

Här såg man lik, sjuka och döende. Här såg man stum förtvivlan, dödsfasa, sorg, och hjälplöshet. Några av det främmande folket upphovo vilda rop: — Alako, Alako! Andra ilade med ömsom fulla och tomma bägare från och till en närbelägen källa för att med hennes vatten svalka de sjuka.

Jämmerropen tystnade, när processionen framträdde ur skogsbrynet och pesthymnens dystra toner svävade över svedjelandet. Insvept i ljusa skyar, som uppstego ur rökelsekaren, skred tåget runtom fältet. Men inom hopen, som nyfikenheten lockat att följa, spred sig som en viskning ordet pesten, och åskådarne skingrades som agnar för vinden.

Pater Henrik fattade korset, vandrade fram mellan döda och levande och planterade den heliga sinnebilden mitt på jämrens fält. Därefter spredo sig munkarne över svedjelandet för att rädda hednasjälar och lindra plågor. Friska och sjuka böjde sina huvuden vid dopfunten och emottogo det bad, genom vilket de skulle vinna nåd hos de kristnas gud. Mången sjuk, som nyss döptes, fick snart som döende åtnjuta den sista smörjelsen. Med vin och vatten läskades torkade gommar, med tröstens ord förtvivlade sinnen. De främlingar, som voro friska, uppmanades att fatta spadarne och gräva en grav åt de döda. Så skedde även, och en munk mässade timme efter timme med entonig, darrande men outtröttlig röst 164 vid randen av denna grav, som emottog flera och flera offer.