Till slut blev skräddaren ond och drog sin tredskande kund till rådhusrätten i Lund. Men innan målet kom före, hade människan betalt vartenda öre—det var hela 40 lock för pantalonger och rock. På samma gång svor han och sa', att hur det än ville bära åsta, så skulle ingen kunna avtvinga honom så mycket som ett ruttet lingen för stämning och resolution och annan tocken där don, varmed man pungen får lätta, då man blir stämd inför rätta.
Följden blev, att målet ropades om igen och om, och kostnaderna hopades, då människan aldrig kom. Där satt rätten och väntade—vaktmästare Larsson ropade och gläntade,—men människan var beständigt väck, och det såg ut, som om han ville driva gäck med käranden och hans advokat och vår vällovliga magistrat. Kan väl någon förtänka, att rätten började betänka den kitsliga situationen och dömde personen att böta gång på gång, tills hans böteslista blev så lång, att den sprang upp till hundra riksdaler.
Då tar karlen reson och betaler 70 kronor—det täcker hålet för kostnaderna i målet. Men böterns hänga ännu och vänta och växa med ränta på ränta.
Sens moralen, min vän, den är den: kritar du pantalonger, så får du bondånger, ty den, som icke betalar för stycket, får satsa fem gånger så mycket.
TEATERRECENSIONER.
THEATER OCH OECONOMIE
På den academiske theatern i Lund spelades i går comoedie af en skådespelaretrupp, som uppgafs wara från Stockholm.
Det stycke, som derwid framstäldes, war benämndt Jeppe på Berget eller Den förvandlade Bonden, en pièce, som skall wara diktad af en dansk norrman wid namn Holberg. Denne herr Holberg, som lärer hafwa fört ett widlyftigt och kringswäfwande lefwerne, skall slutligen hafwa stannat i Köpenhamn, der han utfört ett ordnadt arbete men sedermera aflidit. Hans nu uppförda skådespel innehade många lustigheter och amuserade mycket publiquen. Det framstälde huruledes det är galet att den, som icke är född adlig, kommer till werldslig ära och magt, hwilket altid slutar med att denne upkomling dricker sig full, faller på en gödselhög och blifwer tyrannisk.
Herr Oscar Bæckström, som uppgifwes wara anstäld wid ett theaterhus i Stockholm, är en ung man, hwilken derstädes hafver wäckt gode framtidsförhoppningar. Nu framstälde han wår Jeppe så fullständigt att man, utan att förgripa sig på sanningen, måste säga att herr Bæckström äger mycket naturlige anlag. Dock brukade han månge swordomar samt jemtväl fule ord. Wi undra mycket om detta kunde vara aldeles nödwändigt. Konsten är wäl dock det ädla, som skall försköna lifvet, men intet är det wackert att höra en skådespelare tala om smuts och sådant då han i stället kunde nämna solens up- och nedgång, fåglarnes sång samt den förunderliga alwisheten i naturen.
Utom herr Bæckström framträdde äfwen åtskillige andre comoedianter, deribland twenne mamseller. Om äfwen alle desse woro af mosaisk börd är oss icke weterligt; men det såg så ut.