”Säg icke så! Vi äro alla svaga. Hvem är den bland alla jordens barn, som ej kunnat falla, om han blifvit frestad? Men få äro de, som kunna resa sig eller fallet, och uppstå renare än förr.”
Och de lemnade sitt fädernesland och man har aldrig hört något om dem sedan. Menniskorna beklagade Leonhard och fördömde Elisabeth, men Leonhard var lycklig, och Han som sade: ”den utan skuld är han kaste första stenen,” Han bad for Elisabeth, som för oss alla.
Slut.
Eftertal.
Genom företal plägar man anbefalla ett arbete af värde i allmänhetens bevågenhet, ehuru ett sådant knappast behöfver något tal alls; ty det talar tillräckligt för sig sjelft. Men ett arbete, sådant som detta, borde då, mätt efter samma måttstock, egenteligen vara försedt både med för- och eftertal, för att sålunda i fullt harnesk kunna bjuda motståndarne spetsen. Dock torde all fruktan vara öfverflödig, då det gäller ett så ringa arbete som detta, hvilket utan de ringaste anspråk framträder i dagen. Blott ett barn af lediga stunder, ett hastverk, begär det att icke bättre anses. Skulle dock någon välvillig läsare, emot all förmodan, ibland det öfriga gruset finna, om ock blott ett korn gull, skall det icke glädja någon högre än
Författarinnan.